Från hästens mun direkt, ur en tidning. Musikteori har aldrig varit rockgitarristers starka sida, och det tydligen är bara viktigt vilket ackord låten börjar på, så är det den som är tonarten också. Varför ackorden tas i omvänd ordning skall ändra på tonarten har alltid förbryllat mig, och det är - som alltid - lite "...no, these ones goes to eleven..." över det hela, som alltid, med rockmusiker.
Nu citerar jag direkt från en intervju med Ed King* ur en tidskrift före internets tid, med tabbar och allting. Guitar Techniques September 1996 sidan 80:
"Oh, it has never been anything but in G major, I wonder where people get that from that it should be in D. It wasn't even on the table in our band, no discussion. G major, always have been, and always will be".
Senare på internet:
https://www.lespaulforum.com/forum/show ... or-the-LPF!!!
Han är själv med i diskussionen, med sitt eget namn:
"Many believe the song is in D. The vocal IS SUNG in D but I've always heard it resolving in G. It's a 5-4-1 progression. The ONLY way I can hear it in D is if you split the last bar off the riff...2 beats on G, go back to D for 2 beats. But it stays on G for that bar. One sharp in the chart."
Men eftersom det är mycket annat som stör mig när andra spelar den låten, så bryr jag mig inte. De flesta gitarrister fortsätter att spela introt när versen börjar sjungas. När versen börjar sjungas så håller gitarrerna sig till ett "modalt" mönster där varken dur eller mollters spelas, så det är så att säga "öppen" stämning eller öppna ackord. Det är dessutom 3 gitarrer inblandade i riffet. Mer som retar mig:
1. INGEN, jag menar INGEN spelar någonsin introt rätt (utom de själva förståss).
2. I refrängen (och introt) spelar inga gitarrer på ettan, på downbeat. Det är bara basen som gör det, eller skall göra.
3. Det korta solot, nåväl, inget som behöver göras not-för-not iofs, men många fortsätter ju såklart och går över gränsen.
4. De intrikata slingor som gitarrerna spelar tillsammans under verserna. Det bryr sig inga gitarrister i ngt coverband om att lära sig, för det är för enkelt samtidigt som det är för svårt. Det är 3 gitarrister som skall samsas, och då måste de flätas ihop utan att komma ivägen för varandra.
Och en sak är säker, de som prickar in allt ovan, är de som också är bergsäkra på att den går i D.
När jag tidigare var med i något coverband som skulle spela den, så var det väldigt mycket "äh, det är petitesser, det är bara säkert något de har lagt in (!?)..." typ av svar ifrån övriga medlemmar. Då tog jag upp riffet till smoke on the water och ändrade lite, och tyckte det var onödigt med snea toner, och så vidare, vilket fick till svar "jamen, så går den inte". Och när vi återgick till Sweet Home Alabama, så svarade jag "jamen, så går den inte..". Det blev rätt tyst, och diskussion senare, om var gränserna går hur mycket man skall "lära" sig en låt, och vad som behövs för att folk skall känna igen den. Sedan kommer "this one goes to eleven" diskussionerna, att det är så de har lärt sig den, och de tänkte fortsätta med det. Minsann. Det var ju oftast de också som tyckte, och var bestämda på den punkten, att den gick i D.
Om här finns någon som tycker den går i D, så kan ni genast söka medlemskap i flat-earth-society och gå med där. Ungefär samma sak.
*Ed King ? = en av gitarristerna som skrev både riffet och låten. Ronnie van Zandt skrev texten och alla andra hjälpte till med arrangemang och orkestrering. Det är Ed King som räknar in låten på originalinspelningen. vilket hörs tydligt.