Knedy campar: recension av Spacepink 080719

[Mr Spock]

Så har man då skakat tass med Knedy och klämt på hans Telebas (all heder åt det bygget, Knedy! Ska du sälja den en dag, så vet du var jag finns!). Eftersom mötet skedde i anslutning till ett framträdande med Knedys band "Spacepink", kan jag väl också ikläda mig recensentrollen:

Allmänna förutsättningar: +10 grader i den norrländska sommarkvällen, uppallade på ett lastbilsflak på Åsele Camping står rockcombon Spacepink. Campingplatsen är fylld av förfestande människor - på väg åt annat håll. I anslutning till den mobila scenen kan räknas tiotalet personer, FÖR nyktra, samt två åskådare med dödspromille. Tuffast möjliga förutsättningar med andra ord.

Uppdraget: att leverera.

Spacepink har enligt vad jag kunnat läsa mig till i lokal press spelat ihop sedan sommaren 2007. På repertoaren står covers; bandet blandar och ger av 60-, 70- och 80-talsrock. Trots dassiga förutsättningar enligt ovan och tvivelaktig utrustning förvånas jag över hur tajt det låter. ZZ-top, AC/DC och Hendrix tillhör inte precis mina husgudar, men Spacepink tolkar alstren med samma konsekvens som man också framför "Should I Stay or Should I Go" (Clash: verkligen mina husgudar), och jag gillar det jag hör.

Daniel Nilsson trakterar gitarr lika bra som han sjunger - och det är menat som ett gott betyg i båda avseenden. Förutsatt att Daniel inte har andra ambitioner, ser jag inget behov för bandet att leta annan sångare. I mellansnacken visar sig Daniel för övrigt vara en kul kille med såväl distans som glimt i ögat. Att våga inleda en dialog med den oförutsägbara skara som utgjorde publik, och dessutom landa den på det sätt Daniel gjorde, är få förunnat. Imponerande.

Knedy tar över mikrofonen när det drar ihop sig till blues, och inte heller den insatsen behöver skämmas för sig. Well done, Knedy!

Ökengig härdar sägs det ju, och jag tycker att bandet mot alla odds står för en habil insats på Åsele Camping. Tyvärr var jag tvungen att avvika innan målgång, men är ändå beredd att utdela betyget 4 (av 5).


Over and out.
/Spock

[knedy]

tackar tackar Jo det var trevligt att träffas lite, även om det hade varit roligare att "visa upp sig" under roligare förrutsättningar.. ett tag var det bara ljudteknikern som ens i närheten av scenen. Man tappar ju lite energi och mojo då.


Får försvara vår stackars batterist som fick tampas med ett lånat digitaltrumset som inte ville stå stilla på golvet.


Edit: Jag hade ju min PrataBas t-shirt på mig också, glömde knäppa upp skjortan bara.

[Mr Spock]

Usch...fick i efterhand dåligt samvete över mitt försök att leka musikrecensent... ...mycket dåligt samvete t o m. Har därför redigerat texten något.

Tycker ni hanterade ett veritabelt ökengig (vad avser publik och miljö) på bästa tänkbara sätt.


- Jo, jag förstod att digitaltrummorna var nya för aftonen, och kan med viss fantasi ana vad sådant kan ställa till med. Min kommentar om trumslagarens förmåga var ett försök till (klumpigt och ofullbordat) resonemang på temat om kedjans svagaste länk.
Men även trummisar kan bli bättre med idog träning...

...för övrigt låter hustrun hälsa att hon tyckte den gröööna basen var mumma!