Gibson Les Paul-bas...
Postat: fre 06 sep 2013, 09:25
Jag har provat Gibsons Les Paul-bas, den nya med större kropp. Det var en annorlunda fågel, minsann.
Les Paul-basar har aldrig tilltalat mig: för liten kropp, dålig balans, en gitarr med för långt skaft helt enkelt. Dock har jag fått omvärdera den rejält, men inte helt och hållet...
4Sound i Norrköping har/hade en sådan i klassisk LP cherry sunburst; den hängde i ett hörn och såg malplacerad ut bland alla andra högkvalitativa russin i kakan, som Squier, Ibanez och Cort, med viss ironi. "Den där stekpannan går väl ändå inte få något vettigt ur...?" Jag lyfte upp dess modiga kilon i det långa "skaftet", rynkade på ögonbrynen och satte den i knät. Den kändes minst sagt ovan. Som om jag skulle ha iklätt mig högtidsdräkt eller något annat jag inte har i min garderob.
Fast den satt som smäck i knät. Balansen var bättre än befarat, rent av bra, på grund av den större kroppen. Halsen var mycket bekväm och lätt att gilla, inte för lätt - inte för trög, inte för tunn - inte för grov. Också elektroniken kändes logisk. Stall och stämmekanik var av bra kvalitet; den led inte av det konstruktionsfel som ALLA nya Thunderbirds lider av: att stallet är monterat för nära halsen så strängens dubbellindning vid kulan alltid ligger över stallsadlarna.
Dags att plugga i kabeln!
När jag testar instrument börjar jag alltid med att spela på dem akustiskt, för elbasar är i grund och botten akustiska instrument, om än väldigt ljudsvaga. Dess naturliga klang var mycket full och fin, och svarade på hur jag spelade på den på ett fint sätt. Med sladden i var det ingen överraskning. Samma sak men starkare. Den har sin karaktär som sträcker sig från Jazzbasens stallpickup-ton och "norrut". Med andra ord, mycket användbar. Den kan göra saker som båda (jag räknar bara P och J som de riktiga) Fender-modellerna kan. En sak som den inte är direkt anpassad för är väl slapping. Det går, men det känns avigt och märkligt.
Nästa test!
Hur känns den att hänga i rem? Här är mitt enda minus. Det blir lite grand som akustiska basar: den hänger "utanför" kroppen och inte på kroppen. Inte på samma sätt som en mer skulpterad och profilerad bas gör. Fenders (och liknande) mjuka avrundade kanter lyser med sin frånvaro. Det blir en konstig balans i "framåt/bakåt-hänseende", dvs. från/mot din egen kropp. Skulle jag använda den här basen som jag skulle använda mina andra? Nej! Däremot sitter den fint i knät, så i ett orkesterdike eller på vilken som helst annan stol är jag helt bekväm med den, men inte med den runt halsen.
Sammanfattning:
+ för hals, ton, kvalitet, spelbarhet och balans. Dessutom ser den mer Les Paul-ig ut med den stora kroppen
- för den obekväma ackebas-känslan när man står och spelar med rem.
Skulle jag köpa den? Kanske!
Les Paul-basar har aldrig tilltalat mig: för liten kropp, dålig balans, en gitarr med för långt skaft helt enkelt. Dock har jag fått omvärdera den rejält, men inte helt och hållet...
4Sound i Norrköping har/hade en sådan i klassisk LP cherry sunburst; den hängde i ett hörn och såg malplacerad ut bland alla andra högkvalitativa russin i kakan, som Squier, Ibanez och Cort, med viss ironi. "Den där stekpannan går väl ändå inte få något vettigt ur...?" Jag lyfte upp dess modiga kilon i det långa "skaftet", rynkade på ögonbrynen och satte den i knät. Den kändes minst sagt ovan. Som om jag skulle ha iklätt mig högtidsdräkt eller något annat jag inte har i min garderob.
Fast den satt som smäck i knät. Balansen var bättre än befarat, rent av bra, på grund av den större kroppen. Halsen var mycket bekväm och lätt att gilla, inte för lätt - inte för trög, inte för tunn - inte för grov. Också elektroniken kändes logisk. Stall och stämmekanik var av bra kvalitet; den led inte av det konstruktionsfel som ALLA nya Thunderbirds lider av: att stallet är monterat för nära halsen så strängens dubbellindning vid kulan alltid ligger över stallsadlarna.
Dags att plugga i kabeln!
När jag testar instrument börjar jag alltid med att spela på dem akustiskt, för elbasar är i grund och botten akustiska instrument, om än väldigt ljudsvaga. Dess naturliga klang var mycket full och fin, och svarade på hur jag spelade på den på ett fint sätt. Med sladden i var det ingen överraskning. Samma sak men starkare. Den har sin karaktär som sträcker sig från Jazzbasens stallpickup-ton och "norrut". Med andra ord, mycket användbar. Den kan göra saker som båda (jag räknar bara P och J som de riktiga) Fender-modellerna kan. En sak som den inte är direkt anpassad för är väl slapping. Det går, men det känns avigt och märkligt.
Nästa test!
Hur känns den att hänga i rem? Här är mitt enda minus. Det blir lite grand som akustiska basar: den hänger "utanför" kroppen och inte på kroppen. Inte på samma sätt som en mer skulpterad och profilerad bas gör. Fenders (och liknande) mjuka avrundade kanter lyser med sin frånvaro. Det blir en konstig balans i "framåt/bakåt-hänseende", dvs. från/mot din egen kropp. Skulle jag använda den här basen som jag skulle använda mina andra? Nej! Däremot sitter den fint i knät, så i ett orkesterdike eller på vilken som helst annan stol är jag helt bekväm med den, men inte med den runt halsen.
Sammanfattning:
+ för hals, ton, kvalitet, spelbarhet och balans. Dessutom ser den mer Les Paul-ig ut med den stora kroppen
- för den obekväma ackebas-känslan när man står och spelar med rem.
Skulle jag köpa den? Kanske!