Konstruktionen är enkel men stabil. En plåtlåda med in- (höger) och utgångar (vänster) på sidorna, en omkopplare modell stadig och fyra rejäla rattar. Jacken och omkopplaren är inte mycket att orda om, de gör det de ska och verkar vara av bra kvalité. Rattarna är, från höger till vänster, Master, Cut, Drive och Bass.
Master är ingen överraskning, den reglerar volymen.
Drive ställer, som brukligt, gainnivån och därmed mängden dist. Om man ställer den på noll är ljudet helt rent och pedalen blir mera en boost- eller EQ-pedal. Runt kl. 9 börjar ljudet spricka upp, kl 12 är det rejält med overdrive och runt kl 3 är det full dist.
Cut är den mest udda ratten, som en bakvänd tonkontroll ungefär. I nolläge låter den hela signalen passera opåverkad och vid rena eller småskitiga ljud låter det bäst så. Om man vrider upp Cut så har det samma effekt som om man drar ner en tjock yllemössa över öronen, all topp försvinner och det låter som om man spelar med Lovikkavantarna på... När man drar på mera Drive är det dock skönt att kunna rulla av den vassaste diskanten.
Bass slutligen är en baskontroll med boost och cut som verkar ha sitt nolläge runt kl 12. Eftersom det är en gitarrpedal vi pratar om så mår basljudet bra av en liten knuff i bottenregistret, runt kl 3 låter det bäst tycker jag.
Sammantaget är det en lättrattad pedal med stor ljudmässig spännvidd. Enligt tillverkaren ska den kunna samarbeta med såväl aktiva som passiva instrument och allt ifrån små hemmaförstärkare till studio- och liveutrustning. Så länge man håller sig till traditionell overdrive så fixar den det mesta i ljudväg, extremare former som modern metal eller utpräglade hängmatteljud är inte riktigt aktuella. Jag gillar den med andra ord!
Om í hittar en V-Stack nå'nstans, ta er tid att prova den!