criss skrev:KontraKurt skrev:Svensson skrev:KontraKurt skrev: Rock är en allemansmusik som alla kan lära sig.
Jo tjenare.
Väntade på detta. Givetvis kräver alla musikformer sin man/dam. Jag skulle aldrig kunna lira slapping. Skulle aldrig kunna lira Rock heller. Men vad jag försöker säga är vad jag hoppades att ni skulle förstå. Att på en värdeskalla, eller tidsaxel om man så vill, så kan vem som helst som är motiverad börja spela Rock och lära sig hyfsat snabbt. Det är ju bara att lyssna på det som framförs över televisionen, estraderna och andra medier. Treackordslåtar är vad det handlar om och nästan alltid i samma tonarter. Jag kan vara snäll och säga fyra ackord eller fem ackord men det är inte ofta. Vidare alltid samma grundpuls o.s.v. låt efter låt. Undantagen finns otvivelaktigt men genrellt ser det ju ut så här. Även jag har lyssnat på Rock frivilligt eller ofrivilligt under årens lopp och det är inte ofta man blir överraskad av någonting som står ut som riktigt bra och egensinnigt.
men hur många ackord är det i "So What"?
är "I remember Clifford" "större" musik för att den innehåller fler ackord?
vad för överaskande saker har hänt inom jazzen sedan 1965?
jag tycker att tendensen att bara upprepa vad mamma gjorde är minst lika stark inom jazzkretsar som inom tex rock.
är en pianist som färgar med 13 bättre än en pianist son färgar med 7?
vad är egensinnigt? är det en 2-5-1?
Tjänare Criss,
Har inte haft tid att skriva långa svar förrän nu.
Undrar bara varför det måste handla om svart eller vitt, störst eller minst, rätt eller fel, bättre eller sämre. Det där har jag i alla fall aldrig skrivit.
Om du redan vet något jag skriver här så ta nu inte åt dig och bli förnärmad som du gjorde senast. Jag kan inte veta vem du är och vad du vet. Dessutom är du väl inte ensam som läser på forumet. Du har ju ställt frågor som antagligen skall göra mig svarslös. Här kommer svaren.
Vilka lätta frågor. Kul!
1) Helt fel att tänka mängd av ackord i detta fallet. Lp,n/CD,n Kind of Blue, där So What ingår, upptar ett experiment som Miles Davis ville testa i studio. Att improvisera över flera takter på ett och samma ackord. Modal tonalitet kallas det här och bygger på avsaknad av moll eller durförlopp. So What har bara två ackord över 16 takter. Men man kan använda ett enda ackord också om man vill improvisera modalt. Om du härmed tror att du ”vunnit” första ronden så misstar du dig gruvligt. Det går inte jämföra rockmusik med modal improvisation. Och verkligen inte Kind of Blue. Inte en chans. Här är det frågan om musik spelad av toppförmågorna i amerikansk jazz 1958. Den store förnyaren och
antipuritanen Miles, Coltrane, Cannonball, geniet Bill Evans, piano, Paul Chambers, bas och Jimmy Cobb. Det är en svår konst att improvisera på samma ackord/skala så att det låter något och blir till musik värd att lyssna till över så många takter. Den här ensemblen gör verkligen vacker musik runt den enklaste struktur.
Jag tycker inte det är roligt att spela den här låten själv. Det blir för enahanda för min smak. Men jag älskar att lyssna till den och alla de andra låtarna på plattan. Har du lyssnat på den själv ordentligt eller är det bara hörsägen det här med få ackord? Kind of Blue är stämningsmusik som försätter en i ett meditativt tillstånd, anser jag, i alla fall. Plattan är kult och anses som en av de största konstnärliga framgångarna genom hela jazzhistorien. Fantastisk musik. Köp den, om du inte har hört den här skivan. Lägg dig på sängen och sjunk in i flödet.
2) Fel ställd fråga. Den här låten är inte större för att den har många ackord. Det handlar inte om mängd. Släpp kvantitetsbegreppet.
Tänk istället i termer av kontext och individualitet. Intro, melodi, harmonik och improvisation. Benny Golsons, I Remember Clifford, är en av mina favoriter som jag gärna spelar inte minst på grund av den rika harmoniken. Det här är en bra och lite klurig komposition, som ofta med Golson.
3) Mycket hände efter 1965. Men jag ger dig rätt i att, som jag tror du åsyftar, jazzens verkliga guldålder var ungefär mellan 1950 och 1965, innan rock och popmusik hade slagit greppet om fler och fler människor.
Så vad har hänt efter 1965?
Undrar om inte svenska EST, Esbjörn Svensson trio, kan anses vara en av de största nyskaparna i världen på senare tid. EST är den pianotrio som säljer mest skivor globalt idag. Trion som har mycket högt anseende hos proffsmusiker i USA bl.a. är kult och drog stor publik när dom spelade på rockklubbar i NYC bland annat. Dock tragiskt slut för pianisten och trion.
Keith Jarrett utvecklades till en av de verkligt stora pianisterna.
Pianisten Brad Mehldau kom fram på 90-talet och är den som flyttat fram positionerna för jazzen som konstart avsevärt. Bill Evans först. Sedan Keith Jarrett och nu Mehldau.
Miles Davis var stadd i ständig utveckling livet ut. Implementerade rock i jazzen till fusion. Bitches Brew anses av många vara den kanske största jazzplattan någonsin. Personligen håller jag inte med – där gick jag och Miles något av skilda vägar. Men det är en smaksak.
Pat Metheny med sitt helt egna sound.
Weather Report var stora förnyare med först Miroslav Vitous på kontrabas och senare Jaco Pastorius på elbas.
Chick Corea och Return to Forever med basisten Stanley Clarke.
John McLaughlin and the Mahavishnu Orchestra.
Sun Ra and his Archestra (ja med A)
Herbie Hancock och Wayne Shorter med flera klassiska album.
Ludvig Berghe trio, i Sverige, är kanon med en ovanligt musikalisk trummis, Daniel Fredriksson. Dock är jag tveksam till sångerskan han samarbetade med förra sommaren.
4) Jo säkert är det så.
5) Fel ställd fråga. Man kan inte säga att ackordsval generellt, utan att ta upp ett specifikt låtexempel, är bättre än ett annat. Det beror ju helt på vad det är för låt. Men jag gillar breda 11-ackord och 13-ackord. Det ger den extra färg till musiken som tilltalar mig och triggar min inspiration som basist. Det finns mycket b9, #11 och b13 etc. i mina notpapper. Men det funkar med 7:or också. Ibland är en ren 7:a att föredra framför att utbrett ackord. Sätter man fram ett notpapper med bara 7:or på så spelar och färgar en erfaren jazzpianist med både 9:or, 11:or och 13-ackord utan att du behöver be om det. Beror helt på melodin och vilket uttryck man vill ha på olika ställen i låten.
6) Fel fråga igen. 2–5–1 har inget med egensinnighet att göra utan är den vanligaste harmonigången inom den amerikanska sångtraditionen (läs The Great American Song Book) begreppet som inkluderar alla Standards från musicaler och filmer genom närmare ett sekel. Jazzmusiker gillar att spela dessa låtar därför att dom är så väl lämpade för improvisation och ofta har bra melodier. Men en kreativ pianist söker nya vägar och lägger alternativa ackord i Bill Evans anda. Som basist spelar man inte bara grundtonerna i ackorden utan spelar, i walking, på alla taktslagen. Då spelar man ingångstonerna till kommande grundton; t.ex; B till C eller Db till C.
Egensinnighet uppstår när man vill komma ifrån 2-5-1 så mycket som möjligt och ändrar i harmoniken på standardlåtar eller så skriver man egna låtar helt utan 2-5-1. Egensinnigt eller hur?
När det gäller 2-5-1 i allmänhet så är det svårt att helt komma bort från den eftersom den är en så stark del av den västerländska musikkulturen. Vill man se den saken i perspektiv så kan man säkert för sitt inre öra frammana en kinesisk melodi uppbyggd på den fruktansvärt tröttande pentatoniska skalan (kan lätt upplevas genom att spela hur som helst på pianots svarta tangenter). Vi tycker det där låter lite töntigt men dom har svårt att bryta sig ur det.