bashenrik skrev:Roland skrev:
..men jag menar...Paul Chambers är säkert bra...men han gör ju inget som inte vilken rockbasist som helst gör...
Med denna kommentar lyckades du återuppväcka det insomnade begreppet omyndigförklarad såväl musikaliskt som med största sannolikhet även personligt!
Det få som ens idag 50 år senare lyckas uppbåda ens tillstymmelse av det melodiskt intrikata spel som P.C. levererade - detta oavsett musikstil!
Att på en så hög nivå interagera med sina medmusiker som P.C. ständigt gjorde är oerhört få förunnat och ger rättmätig legendstatus av samma dignitet som de allra största. Att dessutom i så stor grad påverka och utveckla basspel genom sitt eget sätt att spela är i än högre grad reserverat en liten skara.
Det finns överhuvud få basister, oavsett genre, som utan gedigen träning kan spela linjer i P.C:s anda (eller ens läsa från bladet).
I konklusion - För skribenten Roland ett pinsamt och insiktslöst inlägg i en redan vissen debatt!
Om du läser inläggen i den här tråden, jag sammanfattar det mest inbecilla i citaten nedan, så kanske du kan snappa upp varför jag skrev som jag gjorde. Antagligen inte men med lite ansträngning kan det gå vägen.
Och till KanonKurre: Att du ens hänger upp dig på är och var i frågan angående Paul Chambers...på min CD-spelare kan jag höra honom tydligt så han är i allra högsta grad!
Sedan tycker jag att det är enormt tragiskt att kontrabasen har gisslantagits av jazzutövare. Kontrabasen skall endast användas till det den var avsedd för, klassisk musik, ingen larvig populärmusik särskilt inte av någon som inte kan acceptera någon annan vinkel på kontrabasspelandet men samtidigt pratar om improvisationen på bomullsfälten. Inkonsekvens går inte bara åt ett håll.
Följande inlägg talar inte till er fördel:
KontraKurt skrev:Det här snacket är symtomatiskt för de flesta diskussioner på detta forum. Det fattas så ofta en väsentlig pusselbit när en ny fråga kommer upp.
Postaren anger inte vilken typ av musik han avser att använda sin bas till. Detta är ju fundamentalt. Vi som spelar jazz synes vara något dussin av alla hundratals Pratabasare, i alla fall om man får döma av det som skrivs. Konstmusikutövare ännu färre är jag säker på.
bashenrik skrev:Kontrakurt har fattat grejen, MatsD, Nick Gamba har inte det.
KontraKurt skrev:
Jag tror det handlar mest om ideologi eller avsaknad av sådan. Många vill göra så mycket som möjligt eller helst allt på kortast möjliga tid. Spela piano, gitarr, elbas och nu kontrabas, också, som om det bara var något man gjorde rätt upp och ner. Det märks ju när resonemanget kommer in på substitut som elkontror som aldrig låter som kontrabas. Eller hur man bandar sin kontrabas, suck. Varför skall man spela kontra över huvud taget när det nu är så jobbigt att man bara letar efter genvägar och fusklösningar. Är det för att det ser så ballt ut med ståbas? Är det hela förklaringen?
Hörde en gång en kvinna säga, som tränat sig flera år i att lära sig sjunga romanser, att nu hade hon tröttnat och skulle börja sjunga jazz istället för hon hade hört Shirley Horn på radion. Men snälla nå´n - det funkar ju inte så. Musik kräver så fruktansvärt mycket tid, koncentration och diciplin. Det är ett åtagande man ikläder sig. Har man ambitionen att bli skapligt bra på att lira jazz då får man verkligen ligga i. Rock är en allemansmusik som alla kan lära sig. Men jazz är det definitivt inte. Det är en av de svårare konstformerna, inom musiken, att tygla. Mycket beroende på att den har så många influenser, rytmer och ofta avancerade harmoniska förvecklingar men framför allt därför att den bygger på I-M-P-R-O-V-I-S-A-T-I-O-N! Improvisationen var dagligvara under barocken och klassisismen men dog bort under romantiken och har aldrig kommit tillbaka till konstmusiken igen. Konsten att improvisera uppstod på nytt på bomullsplantagerna i amerikanska södern. Bluesmusikens stamträd har därefter fått flera grenar med improvisation som förtecken. Jazzgrenar – man ser det på löven.
Att börja spela jazz gör man bara inte så där hux flux. Att spela jazz är att lära sig ett språk, ett I-D-I-O-M. Att lära sig spela jazz är att lära sig lyssna. Att lyssna på jazzmusik i det oändliga. Om och om igen för att få in idiomet. Men också att lära sig lyssna på sina medmusikanter vilket blir extra krävande i en improvisatorisk miljö. Att lära sig improvisera inom jazzens ramar är ett livstidsprojekt. Sorry – men så är det. Det är ingenting man gör under en semester med några kompisar hur duktiga dom än är. Men det kan definitivt bli inkörsporten - för någonstans måste man ju börja. Att dessutom lära sig spela jazz på kontrabas involverar ytterligare en knivig sak; Intonationen. Det tar väldigt lång tid att lära sig intonera bandlösa stränginstrument allra helst som mensuren inte är jämn.
Jag kan berätta lite om mig själv för den som händelsevis vill veta vem denna besserwisser är. Jag har varit basist, i själ och hjärta, sedan jag var en liten 6-åring. Jag satt som förhäxad vid radion och lyssnade. Det gällde att röna ut vad basen gjorde i alla typer av musik, från hambo över jazz till klassisk orkestermusik. Basen var magisk. Grundbulten i all musik. Ingen förstod att ta vara på min begåvning så jag började mycket sent. Köpte en elbas i 34-års ålder efter att ha lyssnat intensivt på jazz i mer än 15 år. Jag kunde hundratals låtar utantill men kunde inte spela ett instrument.
Jag lärde mig genom att lägga de långsammaste låtar jag hade i min skivsamling på skivspelaren. Så tog jag ut terser, kvarter, kvinter, oktaver etc. genom att försöka spela rätt. Så småningom lärde jag mig att spela snabbare tempon och slutligen det åtråvärda walking bass, på samma innötande sätt. Jag höll på 5 timmar varje dag i veckan i ett års tid. Sedan gick jag till min första jamsession, drypande av stressvett, med pianist, trummis och en rörblåsare. Det var omtumlande förstås. Både bra och dåligt. Men jag fick en kick och ville vidare. När jag elbasat färdigt under två år så köpte jag min kontrabas som jag har kvar fortfarande. Nu har jag spelat bas i 30 år och tycker att jag spelar hyggligt. Ibland känns det så bedrövligt att jag sömnlös beslutar mig för att lägga av för gott. Ibland känns det så euforiskt, när allt stämmer, att jag aldrig vill sluta. Ångrar inte att jag valde basen som mitt instrument.
Med detta inlägg vill jag på intet vis slå geisten ur hågen på någon som vill börja spela bas. Men debatten behöver nyanseras. Många av er som postar på detta forum; UNDER RUBRIKEN KONTRABASAR, har bilder på er själva spelandes elbas!?? Begriper inte varför? Det är någon sorts utbredd klacksparksmentalitet som jag undrar över.
KontraKurt skrev:Minusfemmorna (liten kvint) är en ganska typisk klang inom jazz, samba och bossa nova. Den får man inte spela fel på.
KontraKurt skrev:Du drar onekligen dina egna slutsatser om vad som eventuellt är rätt eller fel? Har jag använt dessa ord? Var då någonstans? Om du inte tål höra att rock består av några få ackord som upprepas låt efter låt med samma puls i låt efter låt så är det faktiskt ditt problem. Jag gör bara ett konstaterande av fakta. Det är bara att sätta på radion och lyssna så hör man. Jag gillar exempelvis inte hårdrock (metallica) men har aldrig sagt att det är rätt eller fel.
KontraKurt skrev:1) Paul Chambers är inte bra – han var bra. Han dog 1969 - bara så du vet.
