Ny Kontrabas

[Rix]

QUALIFIED FOR NOMINATION BY THE AUTOMATIC "KLASSISKA PRATABASTRÅDAR" FILTER!

Absolut!
Men hur har du filtret inställt Cuba, mitt larmade redan på sidan 4 i tråden! Redan inlagd mao.

Ja, jag såg det.

Felet i filtret ligger i koden på rad 6768:

6768 IF X=? THEN GOTO BAR=PROMILLE 2=DON'T

Jag tog bort 2an och la till ett oändlighetstecken. Nu funkar det!

Precis, såhär i sommartider ska limiten på 2 absolut höjas rejält!
Kommer nog att vara läge att sänka när höstrusket kommer, annars kommer den att signalera så fort Parkas nämner sin P-65'a.

VAA!? Har han en 65:a!!? Det är ju CBS, inte äkta alltså.

[KontraKurt]

Rock är en allemansmusik som alla kan lära sig.

Jo tjenare.

Väntade på detta. Givetvis kräver alla musikformer sin man/dam. Jag skulle aldrig kunna lira slapping. Skulle aldrig kunna lira Rock heller. Men vad jag försöker säga är vad jag hoppades att ni skulle förstå. Att på en värdeskalla, eller tidsaxel om man så vill, så kan vem som helst som är motiverad börja spela Rock och lära sig hyfsat snabbt. Det är ju bara att lyssna på det som framförs över televisionen, estraderna och andra medier. Treackordslåtar är vad det handlar om och nästan alltid i samma tonarter. Jag kan vara snäll och säga fyra ackord eller fem ackord men det är inte ofta. Vidare alltid samma grundpuls o.s.v. låt efter låt. Undantagen finns otvivelaktigt men genrellt ser det ju ut så här. Även jag har lyssnat på Rock frivilligt eller ofrivilligt under årens lopp och det är inte ofta man blir överraskad av någonting som står ut som riktigt bra och egensinnigt.

men hur många ackord är det i "So What"?
är "I remember Clifford" "större" musik för att den innehåller fler ackord?

vad för överaskande saker har hänt inom jazzen sedan 1965?

jag tycker att tendensen att bara upprepa vad mamma gjorde är minst lika stark inom jazzkretsar som inom tex rock.

är en pianist som färgar med 13 bättre än en pianist son färgar med 7?

vad är egensinnigt? är det en 2-5-1?

Tjänare Criss,

Har inte haft tid att skriva långa svar förrän nu.

Undrar bara varför det måste handla om svart eller vitt, störst eller minst, rätt eller fel, bättre eller sämre. Det där har jag i alla fall aldrig skrivit.

Om du redan vet något jag skriver här så ta nu inte åt dig och bli förnärmad som du gjorde senast. Jag kan inte veta vem du är och vad du vet. Dessutom är du väl inte ensam som läser på forumet. Du har ju ställt frågor som antagligen skall göra mig svarslös. Här kommer svaren.

Vilka lätta frågor. Kul!

1) Helt fel att tänka mängd av ackord i detta fallet. Lp,n/CD,n Kind of Blue, där So What ingår, upptar ett experiment som Miles Davis ville testa i studio. Att improvisera över flera takter på ett och samma ackord. Modal tonalitet kallas det här och bygger på avsaknad av moll eller durförlopp. So What har bara två ackord över 16 takter. Men man kan använda ett enda ackord också om man vill improvisera modalt. Om du härmed tror att du ”vunnit” första ronden så misstar du dig gruvligt. Det går inte jämföra rockmusik med modal improvisation. Och verkligen inte Kind of Blue. Inte en chans. Här är det frågan om musik spelad av toppförmågorna i amerikansk jazz 1958. Den store förnyaren och antipuritanen Miles, Coltrane, Cannonball, geniet Bill Evans, piano, Paul Chambers, bas och Jimmy Cobb. Det är en svår konst att improvisera på samma ackord/skala så att det låter något och blir till musik värd att lyssna till över så många takter. Den här ensemblen gör verkligen vacker musik runt den enklaste struktur.

Jag tycker inte det är roligt att spela den här låten själv. Det blir för enahanda för min smak. Men jag älskar att lyssna till den och alla de andra låtarna på plattan. Har du lyssnat på den själv ordentligt eller är det bara hörsägen det här med få ackord? Kind of Blue är stämningsmusik som försätter en i ett meditativt tillstånd, anser jag, i alla fall. Plattan är kult och anses som en av de största konstnärliga framgångarna genom hela jazzhistorien. Fantastisk musik. Köp den, om du inte har hört den här skivan. Lägg dig på sängen och sjunk in i flödet.

2) Fel ställd fråga. Den här låten är inte större för att den har många ackord. Det handlar inte om mängd. Släpp kvantitetsbegreppet.
Tänk istället i termer av kontext och individualitet. Intro, melodi, harmonik och improvisation. Benny Golsons, I Remember Clifford, är en av mina favoriter som jag gärna spelar inte minst på grund av den rika harmoniken. Det här är en bra och lite klurig komposition, som ofta med Golson.

3) Mycket hände efter 1965. Men jag ger dig rätt i att, som jag tror du åsyftar, jazzens verkliga guldålder var ungefär mellan 1950 och 1965, innan rock och popmusik hade slagit greppet om fler och fler människor.

Så vad har hänt efter 1965?

Undrar om inte svenska EST, Esbjörn Svensson trio, kan anses vara en av de största nyskaparna i världen på senare tid. EST är den pianotrio som säljer mest skivor globalt idag. Trion som har mycket högt anseende hos proffsmusiker i USA bl.a. är kult och drog stor publik när dom spelade på rockklubbar i NYC bland annat. Dock tragiskt slut för pianisten och trion.

Keith Jarrett utvecklades till en av de verkligt stora pianisterna.

Pianisten Brad Mehldau kom fram på 90-talet och är den som flyttat fram positionerna för jazzen som konstart avsevärt. Bill Evans först. Sedan Keith Jarrett och nu Mehldau.

Miles Davis var stadd i ständig utveckling livet ut. Implementerade rock i jazzen till fusion. Bitches Brew anses av många vara den kanske största jazzplattan någonsin. Personligen håller jag inte med – där gick jag och Miles något av skilda vägar. Men det är en smaksak.

Pat Metheny med sitt helt egna sound.

Weather Report var stora förnyare med först Miroslav Vitous på kontrabas och senare Jaco Pastorius på elbas.

Chick Corea och Return to Forever med basisten Stanley Clarke.

John McLaughlin and the Mahavishnu Orchestra.

Sun Ra and his Archestra (ja med A)

Herbie Hancock och Wayne Shorter med flera klassiska album.

Ludvig Berghe trio, i Sverige, är kanon med en ovanligt musikalisk trummis, Daniel Fredriksson. Dock är jag tveksam till sångerskan han samarbetade med förra sommaren.

4) Jo säkert är det så.

5) Fel ställd fråga. Man kan inte säga att ackordsval generellt, utan att ta upp ett specifikt låtexempel, är bättre än ett annat. Det beror ju helt på vad det är för låt. Men jag gillar breda 11-ackord och 13-ackord. Det ger den extra färg till musiken som tilltalar mig och triggar min inspiration som basist. Det finns mycket b9, #11 och b13 etc. i mina notpapper. Men det funkar med 7:or också. Ibland är en ren 7:a att föredra framför att utbrett ackord. Sätter man fram ett notpapper med bara 7:or på så spelar och färgar en erfaren jazzpianist med både 9:or, 11:or och 13-ackord utan att du behöver be om det. Beror helt på melodin och vilket uttryck man vill ha på olika ställen i låten.


6) Fel fråga igen. 2–5–1 har inget med egensinnighet att göra utan är den vanligaste harmonigången inom den amerikanska sångtraditionen (läs The Great American Song Book) begreppet som inkluderar alla Standards från musicaler och filmer genom närmare ett sekel. Jazzmusiker gillar att spela dessa låtar därför att dom är så väl lämpade för improvisation och ofta har bra melodier. Men en kreativ pianist söker nya vägar och lägger alternativa ackord i Bill Evans anda. Som basist spelar man inte bara grundtonerna i ackorden utan spelar, i walking, på alla taktslagen. Då spelar man ingångstonerna till kommande grundton; t.ex; B till C eller Db till C.

Egensinnighet uppstår när man vill komma ifrån 2-5-1 så mycket som möjligt och ändrar i harmoniken på standardlåtar eller så skriver man egna låtar helt utan 2-5-1. Egensinnigt eller hur?

När det gäller 2-5-1 i allmänhet så är det svårt att helt komma bort från den eftersom den är en så stark del av den västerländska musikkulturen. Vill man se den saken i perspektiv så kan man säkert för sitt inre öra frammana en kinesisk melodi uppbyggd på den fruktansvärt tröttande pentatoniska skalan (kan lätt upplevas genom att spela hur som helst på pianots svarta tangenter). Vi tycker det där låter lite töntigt men dom har svårt att bryta sig ur det.

[Gäst]

Men jag älskar att lyssna till den och alla de andra låtarna på plattan. Har du lyssnat på den själv ordentligt eller är det bara hörsägen det här med få ackord? Kind of Blue är stämningsmusik som försätter en i ett meditativt tillstånd, anser jag, i alla fall. Plattan är kult och anses som en av de största konstnärliga framgångarna genom hela jazzhistorien. Fantastisk musik. Köp den, om du inte har hört den här skivan. Lägg dig på sängen och sjunk in i flödet.

Nu säger du något som jag kan skriva under på!
Kind of Blue är en extraodinär musikupplevelse.

[criss]

Rock är en allemansmusik som alla kan lära sig.

Jo tjenare.

Väntade på detta. Givetvis kräver alla musikformer sin man/dam. Jag skulle aldrig kunna lira slapping. Skulle aldrig kunna lira Rock heller. Men vad jag försöker säga är vad jag hoppades att ni skulle förstå. Att på en värdeskalla, eller tidsaxel om man så vill, så kan vem som helst som är motiverad börja spela Rock och lära sig hyfsat snabbt. Det är ju bara att lyssna på det som framförs över televisionen, estraderna och andra medier. Treackordslåtar är vad det handlar om och nästan alltid i samma tonarter. Jag kan vara snäll och säga fyra ackord eller fem ackord men det är inte ofta. Vidare alltid samma grundpuls o.s.v. låt efter låt. Undantagen finns otvivelaktigt men genrellt ser det ju ut så här. Även jag har lyssnat på Rock frivilligt eller ofrivilligt under årens lopp och det är inte ofta man blir överraskad av någonting som står ut som riktigt bra och egensinnigt.

men hur många ackord är det i "So What"?
är "I remember Clifford" "större" musik för att den innehåller fler ackord?

vad för överaskande saker har hänt inom jazzen sedan 1965?

jag tycker att tendensen att bara upprepa vad mamma gjorde är minst lika stark inom jazzkretsar som inom tex rock.

är en pianist som färgar med 13 bättre än en pianist son färgar med 7?

vad är egensinnigt? är det en 2-5-1?

Tjänare Criss,

Har inte haft tid att skriva långa svar förrän nu.

Undrar bara varför det måste handla om svart eller vitt, störst eller minst, rätt eller fel, bättre eller sämre. Det där har jag i alla fall aldrig skrivit.

Om du redan vet något jag skriver här så ta nu inte åt dig och bli förnärmad som du gjorde senast. Jag kan inte veta vem du är och vad du vet. Dessutom är du väl inte ensam som läser på forumet. Du har ju ställt frågor som antagligen skall göra mig svarslös. Här kommer svaren.

Vilka lätta frågor. Kul!

1) Helt fel att tänka mängd av ackord i detta fallet. Lp,n/CD,n Kind of Blue, där So What ingår, upptar ett experiment som Miles Davis ville testa i studio. Att improvisera över flera takter på ett och samma ackord. Modal tonalitet kallas det här och bygger på avsaknad av moll eller durförlopp. So What har bara två ackord över 16 takter. Men man kan använda ett enda ackord också om man vill improvisera modalt. Om du härmed tror att du ”vunnit” första ronden så misstar du dig gruvligt. Det går inte jämföra rockmusik med modal improvisation. Och verkligen inte Kind of Blue. Inte en chans. Här är det frågan om musik spelad av toppförmågorna i amerikansk jazz 1958. Den store förnyaren och antipuritanen Miles, Coltrane, Cannonball, geniet Bill Evans, piano, Paul Chambers, bas och Jimmy Cobb. Det är en svår konst att improvisera på samma ackord/skala så att det låter något och blir till musik värd att lyssna till över så många takter. Den här ensemblen gör verkligen vacker musik runt den enklaste struktur.

Jag tycker inte det är roligt att spela den här låten själv. Det blir för enahanda för min smak. Men jag älskar att lyssna till den och alla de andra låtarna på plattan. Har du lyssnat på den själv ordentligt eller är det bara hörsägen det här med få ackord? Kind of Blue är stämningsmusik som försätter en i ett meditativt tillstånd, anser jag, i alla fall. Plattan är kult och anses som en av de största konstnärliga framgångarna genom hela jazzhistorien. Fantastisk musik. Köp den, om du inte har hört den här skivan. Lägg dig på sängen och sjunk in i flödet.

2) Fel ställd fråga. Den här låten är inte större för att den har många ackord. Det handlar inte om mängd. Släpp kvantitetsbegreppet.
Tänk istället i termer av kontext och individualitet. Intro, melodi, harmonik och improvisation. Benny Golsons, I Remember Clifford, är en av mina favoriter som jag gärna spelar inte minst på grund av den rika harmoniken. Det här är en bra och lite klurig komposition, som ofta med Golson.

3) Mycket hände efter 1965. Men jag ger dig rätt i att, som jag tror du åsyftar, jazzens verkliga guldålder var ungefär mellan 1950 och 1965, innan rock och popmusik hade slagit greppet om fler och fler människor.

Så vad har hänt efter 1965?

Undrar om inte svenska EST, Esbjörn Svensson trio, kan anses vara en av de största nyskaparna i världen på senare tid. EST är den pianotrio som säljer mest skivor globalt idag. Trion som har mycket högt anseende hos proffsmusiker i USA bl.a. är kult och drog stor publik när dom spelade på rockklubbar i NYC bland annat. Dock tragiskt slut för pianisten och trion.

Keith Jarrett utvecklades till en av de verkligt stora pianisterna.

Pianisten Brad Mehldau kom fram på 90-talet och är den som flyttat fram positionerna för jazzen som konstart avsevärt. Bill Evans först. Sedan Keith Jarrett och nu Mehldau.

Miles Davis var stadd i ständig utveckling livet ut. Implementerade rock i jazzen till fusion. Bitches Brew anses av många vara den kanske största jazzplattan någonsin. Personligen håller jag inte med – där gick jag och Miles något av skilda vägar. Men det är en smaksak.

Pat Metheny med sitt helt egna sound.

Weather Report var stora förnyare med först Miroslav Vitous på kontrabas och senare Jaco Pastorius på elbas.

Chick Corea och Return to Forever med basisten Stanley Clarke.

John McLaughlin and the Mahavishnu Orchestra.

Sun Ra and his Archestra (ja med A)

Herbie Hancock och Wayne Shorter med flera klassiska album.

Ludvig Berghe trio, i Sverige, är kanon med en ovanligt musikalisk trummis, Daniel Fredriksson. Dock är jag tveksam till sångerskan han samarbetade med förra sommaren.

4) Jo säkert är det så.

5) Fel ställd fråga. Man kan inte säga att ackordsval generellt, utan att ta upp ett specifikt låtexempel, är bättre än ett annat. Det beror ju helt på vad det är för låt. Men jag gillar breda 11-ackord och 13-ackord. Det ger den extra färg till musiken som tilltalar mig och triggar min inspiration som basist. Det finns mycket b9, #11 och b13 etc. i mina notpapper. Men det funkar med 7:or också. Ibland är en ren 7:a att föredra framför att utbrett ackord. Sätter man fram ett notpapper med bara 7:or på så spelar och färgar en erfaren jazzpianist med både 9:or, 11:or och 13-ackord utan att du behöver be om det. Beror helt på melodin och vilket uttryck man vill ha på olika ställen i låten.


6) Fel fråga igen. 2–5–1 har inget med egensinnighet att göra utan är den vanligaste harmonigången inom den amerikanska sångtraditionen (läs The Great American Song Book) begreppet som inkluderar alla Standards från musicaler och filmer genom närmare ett sekel. Jazzmusiker gillar att spela dessa låtar därför att dom är så väl lämpade för improvisation och ofta har bra melodier. Men en kreativ pianist söker nya vägar och lägger alternativa ackord i Bill Evans anda. Som basist spelar man inte bara grundtonerna i ackorden utan spelar, i walking, på alla taktslagen. Då spelar man ingångstonerna till kommande grundton; t.ex; B till C eller Db till C.

Egensinnighet uppstår när man vill komma ifrån 2-5-1 så mycket som möjligt och ändrar i harmoniken på standardlåtar eller så skriver man egna låtar helt utan 2-5-1. Egensinnigt eller hur?

När det gäller 2-5-1 i allmänhet så är det svårt att helt komma bort från den eftersom den är en så stark del av den västerländska musikkulturen. Vill man se den saken i perspektiv så kan man säkert för sitt inre öra frammana en kinesisk melodi uppbyggd på den fruktansvärt tröttande pentatoniska skalan (kan lätt upplevas genom att spela hur som helst på pianots svarta tangenter). Vi tycker det där låter lite töntigt men dom har svårt att bryta sig ur det.

Jag tror att du missuppfattade mina "frågor"
jag tänkte inspirera dig att tänka till innan du skriver nåt pinsamt:-)

och jag kan nog med fog säga att om du tycker att So what är enahanda att spela så beror det på att den enkla harmoniken är svår att spela över utan att det låter enahanda. här gäller det att stå på tå förstår du.
försök hitta nya infallsvinklar i spelet, det kräver sin kvinna/man.
här får man ventilera sin musikalitet ordentligt.
vad jag ville säga är att vad som verkar lätt kan vara svårt.
inte bara att säga: det är ju bara dm7 och ebm7. -lätt låt!

Lägg märke till min lätt undervisande stil i inlägget ovan.

Ps, jag äger både kind of blue och en hel hög skivor till i samma genre. Ds

[basmartin]

Men när Roland igår kom med sitt okunniga inlägg om Paul Chambers så blev jag riktigt irriterad.

Hans avsikt var nog att provocera dig, på samma sätt som du provocerar flera här på detta forum.

Står ni verkligen och spelar låtar med basen gående från dessa tre toner i ackordet och fortsättningsvis på samma sätt i alla andra ackord också? Det finns 12 toner i en oktav. Används ingen av de andra tonerna alls? Vad skall man tro?

Om det är det som krävs för att låten ska bli bra, så visst. Walking blir lite tjatigt att köra på varenda låt. T ex är det väldigt tröttsamt att varenda jazzjam jag är på så är det samma stuk på låtarna från gång till gång. Oftast är det de yngsta och äldsta musikanterna som får för sig att det endast finns ett rätt sätt att spela en låt. Vill också tillägga att bara för det finns 12 toner i en oktav så innebär det inte att man måste använda alla toner i en och samma låt. Man kan spara några till nästa låt också, så kommer de som lyssnar att tycka att det låter friskt och fräscht. För mycket av samma vara så tröttnar man. Detta gäller alla genrer, inte minst jazz. Dock så krävs det vissa ingredienser för att saker ska låta på ett visst sätt, men inom de förhållningsramarna så finns det stora möjligheter till variation.

I C–dur skalan blir det treklangen i grundläge C E och G. Är detta standard för bryggdansgig som han surrar om? Den torftiga figuren skulle man inte stå ut med länge.

Till bryggdans används bara växelbas, gud benåde den som spelar treklangsfigurer under en hel låt. Däremot är det på sin plats att spela ett arpeggio vid varje periodslut när det är vals som dansas.

Jag utgår ifrån att postaren inte tänker lära sig spela kontrabas ordentligt utan mest är ute efter ett instrument för enkla 3-ackordslåtar eller lira lite Rockabilly för det är ju inne nu.

Sådana här inlägg är verkligen jättetaskiga. Noel är en kille med en jättetalang för musik och spelar alla möjliga stilar. Försök att ge tips utan att smyga med förolämpningar, Kurt. Då blir nog folk mindre sura. Nu ser jag att du bad om ursäkt för den antagelsen(eller antagandet, som det heter på svenska, men den norska varianten är bättre), men dra lärdom av det. Du måste vara medveten om att du ibland kanske läxar upp musiker som är mycket bättre än vad du är på att spela(som du givetvis inte vet om, eftersom du inte har hört dem. Jag har ju heller inte hört dig spela, så detta är hypotetiskt, men ändå)

Många av er som postar på detta forum; UNDER RUBRIKEN KONTRABASAR, har bilder på er själva spelandes elbas!??

Det spelar väl ingen som helst roll vad man har för avatar? En gång hade jag skivan "Heja Blåvitt" som avatar. Vad ska man dra för slutsats av det, på ett basforum? Jag kan ha den här bilden som avatar istället om du vill:

Att se en kontrabasist fullständigt upptagen med att glo på var vänsterhandens fingrar skall göra nedslag ser faktiskt rätt töntigt ut och det kan aldrig bli något flyt i spelet, definitivt inte i snabba tempon. Jag tittar nästan aldrig på vänsterhanden annat än ibland när det, för mig, svåra steget från lös D-sträng till låga Ab, eller lös A-sträng till låga Ab, skall utföras med rätt intonation. Av någon anledning kan jag missa lite där, ibland, medan jag kan spela större intervall utan att missa nedåt på A, D och G-strängarna. Konstigt det där. Skall man dessutom läsa harmonianalyser och svänga huvudet åt vänster för varje ton så blir det dödfött. Det går aldrig att spela jazz på det viset.

Här håller jag med. Lär man sig en bra fingersättning så går det dock rätt snabbt att lära sig intonera väl.

Väntade på detta. Givetvis kräver alla musikformer sin man/dam. Jag skulle aldrig kunna lira slapping. Skulle aldrig kunna lira Rock heller. Men vad jag försöker säga är vad jag hoppades att ni skulle förstå. Att på en värdeskalla, eller tidsaxel om man så vill, så kan vem som helst som är motiverad börja spela Rock och lära sig hyfsat snabbt. Det är ju bara att lyssna på det som framförs över televisionen, estraderna och andra medier. Treackordslåtar är vad det handlar om och nästan alltid i samma tonarter. Jag kan vara snäll och säga fyra ackord eller fem ackord men det är inte ofta. Vidare alltid samma grundpuls o.s.v. låt efter låt. Undantagen finns otvivelaktigt men genrellt ser det ju ut så här. Även jag har lyssnat på Rock frivilligt eller ofrivilligt under årens lopp och det är inte ofta man blir överraskad av någonting som står ut som riktigt bra och egensinnigt.

Jag kan till viss del hålla med. Det är inte så svårt att lära sig spela en rocklåt. Men jag skulle nog vilja hävda att det är lika svårt att lära sig spela rockmusik bra och på ett personligt sätt, som det är att lära sig jazz. Det krävs att man lägger ner tid på det för att det ska bli bra. I båda fallen. Sedan är det ju tycke och smak, vissa saker gillar man och vissar saker gillar man inte. För att ta mig själv som exempel så gillar jag inte hiphop, trots detta så hittar jag ibland hiphop som jag gillar... Jag lyssnar heller inte så mycket på rock, men det mesta jag spelar är rockinfluerat på något sätt. Till och med när jag lirar hotjazz på gura så finns det en viss dos rock i det jag gör.

Jag kan ge mig tusan på att du/ni/han/hon (eller vem som helst som dog 1969) inte klarar av att spela en "enkel" rocklåt utan att det låter för j-ligt.

Fast så kan man heller inte säga. Den tidiga kommersiella rockmusiken var oftast inspelade av studiomusiker med jazzbakgrund. På 60-talet förändrades detta i och med att det blev inne med rockband och mindre vanligt med artist+kompband. Men det finns ganska många exempel på jazzmusiker som spelar rock.

[TDHP]

En massa bra saker!

[Gäst]

En massa bra saker!

+1

Han är den enda hittills som klarat att hålla sig lugn och sansad
Men det brukar han ju vara också.

Tack Martin.

[Svensson]

Jag tänkte skriva det tidigare, att det finns några stycken skolade, väldigt duktiga proffesionella musiker på det här forumet som trots (och kanske just därför) att de besitter en enorm kunskapsbank och är skickliga instrumentalister inte fäller nedlåtande kommentarer om andras sätt att spela, andras val av genre, inte ställer en musiktsil mot en annan etc. Dessa människor tillför forumet otroligt mycket och en av dessa är ju givetvis BasMartin!

Ett mycket bra inlägg Martin!

[KontraKurt]

Din avatar - tyder den på mogenhet? Väx upp själv och lär er ta kritik när den är befogad.

Är denna bättre?
EDIT av Semborg: stötande bild borttagen.

Svensson,

Här är mera stinkande lågvatten, med obehaglig politisk underton.

Tänkte att jag skulle vänta någon dag eller två för att se om någon av alla ni andra skulle reagera. Men naturligtvis inte. Alla håller ihop och går man ur huse för att föra krig mot sanningssägaren KontraKurt, samtidigt som ni sväljer nazibilder.

Du Svensson som är så duktig och kopierar bitar ur mina inlägg för att visa vilken elak farbror jag är. Du visar brist på anständighet när du låter nazipropaganda passera utan minsta kommentar. Civilkurage kallas det när man vågar ställa sig upp och säga ifrån. Ingen av er har visat prov på det. Alla tycker tydligen att det här helt ok. Fegisar!

Så nu har det ju bevisats i ett flertal inlägg att det jag anklagat många av er för stämmer. Ni har ju ingenting att säga. Nada! Skickar tramsiga inlägg utan värde. Blaj, flum och trams och nazibilder.

Ryggradslösa är ni hela bunten.

Till gossen cougar med litet C skulle jag vilja säga så här; det bor en liten afrikan även i dig, vare sig du vill det eller ej. Vetenskapen är idag enig om att alla människor på jorden härstammar från Afrika. Det svarta hudpigmenten har försvunnit under dom hundratusentals år som människan förflyttat sig över planeten.

Det finns afrikanska anlag i dina gener cougar. DNA som kan spåras till dina mitokondrier.

Har du hakkors på basen?

[Gäst]

I rest my case...

[Svensson]

Din avatar - tyder den på mogenhet? Väx upp själv och lär er ta kritik när den är befogad.

Är denna bättre?
EDIT av Semborg: stötande bild borttagen.

Svensson,

Här är mera stinkande lågvatten, med obehaglig politisk underton.

Tänkte att jag skulle vänta någon dag eller två för att se om någon av alla ni andra skulle reagera. Men naturligtvis inte. Alla håller ihop och går man ur huse för att föra krig mot sanningssägaren KontraKurt, samtidigt som ni sväljer nazibilder.

Du Svensson som är så duktig och kopierar bitar ur mina inlägg för att visa vilken elak farbror jag är. Du visar brist på anständighet när du låter nazipropaganda passera utan minsta kommentar. Civilkurage kallas det när man vågar ställa sig upp och säga ifrån. Ingen av er har visat prov på det. Alla tycker tydligen att det här helt ok. Fegisar!

Så nu har det ju bevisats i ett flertal inlägg att det jag anklagat många av er för stämmer. Ni har ju ingenting att säga. Nada! Skickar tramsiga inlägg utan värde. Blaj, flum och trams och nazibilder.

Ryggradslösa är ni hela bunten.

Till gossen cougar med litet C skulle jag vilja säga så här; det bor en liten afrikan även i dig, vare sig du vill det eller ej. Vetenskapen är idag enig om att alla människor på jorden härstammar från Afrika. Det svarta hudpigmenten har försvunnit under dom hundratusentals år som människan förflyttat sig över planeten.

Det finns afrikanska anlag i dina gener cougar. DNA som kan spåras till dina mitokondrier.

Har du hakkors på basen?

[Rix]

Haha! Är du på riktigt, Kurt?

Fortsätt bumpa denna tråd ty detta äro mycket stor humor.

[TDHP]

Jösses Kurt...

[Svensson]

Kurtan tolkade alltså Cougars burnande ratrod-avatar som att Cougar är barnslig och omogen på samma korkade sätt som Kurtan diskvalificerar personer med elbasar i avataren från att uttala sig i kontratrådar. Cougar reagerade på att bli kallad omogen och frågade Kurtan om bilden på Hitler är bättre. Kurtan anklagar Cougar för att vara nazist och resten av forumet att vara ryggradslösa, fega och avsaknad av civilkurage, kanske mest riktat mot mig? Kurt skriver en massa saker som uppenbarligen provocerar folk (inte minst mig, jag erkänner det) men är nog den person här inne som är mest lättprovocerad själv.

KontraKurt är, hans egna ord: En sanningssägare.

*EDIT*
Du skriver "gossen cougar med litet C" Det är också ett mycket nedlåtande uttryck. Är det för att han tyckte att VI gubbar skulle sansa oss som du reagerar så starkt på att han är ung? Med uttrycket "gubbar" menade han inte bara dig, jag tog även jag åt mig av det. Och vet du vad? Han har faktiskt helt rätt, det är rätt omoget av gubbar på 40+ och 60+ att tjafsa om sånt här.

[TDHP]

[Gäst]

...

[KontraKurt]

Men när Roland igår kom med sitt okunniga inlägg om Paul Chambers så blev jag riktigt irriterad.

Hans avsikt var nog att provocera dig, på samma sätt som du provocerar flera här på detta forum.

Står ni verkligen och spelar låtar med basen gående från dessa tre toner i ackordet och fortsättningsvis på samma sätt i alla andra ackord också? Det finns 12 toner i en oktav. Används ingen av de andra tonerna alls? Vad skall man tro?

Om det är det som krävs för att låten ska bli bra, så visst. Walking blir lite tjatigt att köra på varenda låt. T ex är det väldigt tröttsamt att varenda jazzjam jag är på så är det samma stuk på låtarna från gång till gång. Oftast är det de yngsta och äldsta musikanterna som får för sig att det endast finns ett rätt sätt att spela en låt. Vill också tillägga att bara för det finns 12 toner i en oktav så innebär det inte att man måste använda alla toner i en och samma låt. Man kan spara några till nästa låt också, så kommer de som lyssnar att tycka att det låter friskt och fräscht. För mycket av samma vara så tröttnar man. Detta gäller alla genrer, inte minst jazz. Dock så krävs det vissa ingredienser för att saker ska låta på ett visst sätt, men inom de förhållningsramarna så finns det stora möjligheter till variation.

I C–dur skalan blir det treklangen i grundläge C E och G. Är detta standard för bryggdansgig som han surrar om? Den torftiga figuren skulle man inte stå ut med länge.

Till bryggdans används bara växelbas, gud benåde den som spelar treklangsfigurer under en hel låt. Däremot är det på sin plats att spela ett arpeggio vid varje periodslut när det är vals som dansas.

Jag utgår ifrån att postaren inte tänker lära sig spela kontrabas ordentligt utan mest är ute efter ett instrument för enkla 3-ackordslåtar eller lira lite Rockabilly för det är ju inne nu.

Sådana här inlägg är verkligen jättetaskiga. Noel är en kille med en jättetalang för musik och spelar alla möjliga stilar. Försök att ge tips utan att smyga med förolämpningar, Kurt. Då blir nog folk mindre sura. Nu ser jag att du bad om ursäkt för den antagelsen(eller antagandet, som det heter på svenska, men den norska varianten är bättre), men dra lärdom av det. Du måste vara medveten om att du ibland kanske läxar upp musiker som är mycket bättre än vad du är på att spela(som du givetvis inte vet om, eftersom du inte har hört dem. Jag har ju heller inte hört dig spela, så detta är hypotetiskt, men ändå)

Många av er som postar på detta forum; UNDER RUBRIKEN KONTRABASAR, har bilder på er själva spelandes elbas!??

Det spelar väl ingen som helst roll vad man har för avatar? En gång hade jag skivan "Heja Blåvitt" som avatar. Vad ska man dra för slutsats av det, på ett basforum? Jag kan ha den här bilden som avatar istället om du vill:

Att se en kontrabasist fullständigt upptagen med att glo på var vänsterhandens fingrar skall göra nedslag ser faktiskt rätt töntigt ut och det kan aldrig bli något flyt i spelet, definitivt inte i snabba tempon. Jag tittar nästan aldrig på vänsterhanden annat än ibland när det, för mig, svåra steget från lös D-sträng till låga Ab, eller lös A-sträng till låga Ab, skall utföras med rätt intonation. Av någon anledning kan jag missa lite där, ibland, medan jag kan spela större intervall utan att missa nedåt på A, D och G-strängarna. Konstigt det där. Skall man dessutom läsa harmonianalyser och svänga huvudet åt vänster för varje ton så blir det dödfött. Det går aldrig att spela jazz på det viset.

Här håller jag med. Lär man sig en bra fingersättning så går det dock rätt snabbt att lära sig intonera väl.

Väntade på detta. Givetvis kräver alla musikformer sin man/dam. Jag skulle aldrig kunna lira slapping. Skulle aldrig kunna lira Rock heller. Men vad jag försöker säga är vad jag hoppades att ni skulle förstå. Att på en värdeskalla, eller tidsaxel om man så vill, så kan vem som helst som är motiverad börja spela Rock och lära sig hyfsat snabbt. Det är ju bara att lyssna på det som framförs över televisionen, estraderna och andra medier. Treackordslåtar är vad det handlar om och nästan alltid i samma tonarter. Jag kan vara snäll och säga fyra ackord eller fem ackord men det är inte ofta. Vidare alltid samma grundpuls o.s.v. låt efter låt. Undantagen finns otvivelaktigt men genrellt ser det ju ut så här. Även jag har lyssnat på Rock frivilligt eller ofrivilligt under årens lopp och det är inte ofta man blir överraskad av någonting som står ut som riktigt bra och egensinnigt.

Jag kan till viss del hålla med. Det är inte så svårt att lära sig spela en rocklåt. Men jag skulle nog vilja hävda att det är lika svårt att lära sig spela rockmusik bra och på ett personligt sätt, som det är att lära sig jazz. Det krävs att man lägger ner tid på det för att det ska bli bra. I båda fallen. Sedan är det ju tycke och smak, vissa saker gillar man och vissar saker gillar man inte. För att ta mig själv som exempel så gillar jag inte hiphop, trots detta så hittar jag ibland hiphop som jag gillar... Jag lyssnar heller inte så mycket på rock, men det mesta jag spelar är rockinfluerat på något sätt. Till och med när jag lirar hotjazz på gura så finns det en viss dos rock i det jag gör.

Jag kan ge mig tusan på att du/ni/han/hon (eller vem som helst som dog 1969) inte klarar av att spela en "enkel" rocklåt utan att det låter för j-ligt.

Fast så kan man heller inte säga. Den tidiga kommersiella rockmusiken var oftast inspelade av studiomusiker med jazzbakgrund. På 60-talet förändrades detta i och med att det blev inne med rockband och mindre vanligt med artist+kompband. Men det finns ganska många exempel på jazzmusiker som spelar rock.

Äntligen en man som kan skriva med substans. Tack basmartin!

Walking passar inte till allting. verkligen inte.

Jag håller med till 100 procent vad gäller jamsessions. Det är inte så ofta det blir bra på sådana övningar. Men ibland kan det vara trevlig atmosfär på vissa jam. Problemet är ju just låtvalen. Läsa noter på jam är ju inte särskilt utvecklande och drar ner speltiden när alla skall ha noter transponerade för eget instruemnt. Många kan väldigt få låtar. En man kom en gång med ett papper med 7 låtar på. Starkast vinner – verkar det som på jammen. Ljudvolymen är smärtsamt hög och en massa blåsare vill lira alltför långa solon. Men jag tycker det är ett utmärkt tillfälle och lyssna in andra musiker som man sedan kan ta kontakt med. Har hittat flera trevliga bekantskaper den vägen.

Jag menade förstås inte att alla 12 toner skulle användas. Det går ju inte. Menade bara att det finns möjligheter att spela fler än 3.

Ett vanligt otyg är att lira låt efter låt i samma tonart. Jag brukar varva så att samma tonart aldrig spelas efter varandra.

Har aldrig spelat bryggdans men är väl förtrogen med denna genre (min äldsta bror spelade dragspel). I Rolands bryggdansexempel så kan man ju välja att spela en ton per takt istället, särskilt om det är en gammal vals. Då kan man också spela genomgångstoner i vissa takter som leder till ett annat ackord vilket avsevärt berikar musiken. En basist kan göra rätt mycket för att förbättra musiken i olika riktningar – oavsett musikgenre.

Ja, jag skrev inlägget utan observera hans EDIT. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att jag tycker man skall framföra vilken musikgenre man spelar i. Han gjorde ju det men jag såg det inte. När man inte vet vad personen ifråga spelar så kan man ju inte skriva ett riktat svar. Åter, jag skriver aldrig om saker jag inte begriper vilket inkluderar flera genrer utanför jazzen.

Avsaknaden av avatar hos mig anmärkte Svensson på. Han la för stor vikt vid avatarer, enligt mitt förmenande. Dom betyder egentligen inte ett skvatt. Men när en elbas finns där så tror jag att det är en elbasist som skriver – så i detta fallet kanske Svensson har en smula rätt. Avataren ändå säger något. Nåja.

Tack igen för ditt inlägg. Vad har du för bas? Likanr min i gambaformen. Är det flatback?

[Gäst]

Ha ha ha...jag tror att vi har en kulturkrock...

[KontraKurt]

Haha! Är du på riktigt, Kurt?

Fortsätt bumpa denna tråd ty detta äro mycket stor humor.

Dina lättviktiga åsikter kan man klara sig utan.

Du runkar fram Donna Lee. Vilket språkbruk.

Diskussioner om basar, rock och jazz blir till klsskamp. Men vakna upp. Kommunismen var ett långt misslyckat projekt. Berlinmuren är borta.

[Svensson]

Avsaknaden av avatar hos mig anmärkte Svensson på. Han la för stor vikt vid avatarer, enligt mitt förmenande. Dom betyder egentligen inte ett skvatt. Men när en elbas finns där så tror jag att det är en elbasist som skriver – så i detta fallet kanske Svensson har en smula rätt. Avataren ändå säger något. Nåja.

Men vänta nu, det var ju för tusan du som började det här avatarsnacket, och även fortsatte med det

[Gäst]

Haha! Är du på riktigt, Kurt?

Fortsätt bumpa denna tråd ty detta äro mycket stor humor.

Dina lättviktiga åsikter kan man klara sig utan.

Du runkar fram Donna Lee. Vilket språkbruk.

Diskussioner om basar, rock och jazz blir till klsskamp. Men vakna upp. Kommunismen var ett långt misslyckat projekt. Berlinmuren är borta.

Just det Rix, din gamla kommunist...skärpning...

[KontraKurt]

Nej Criss,
jag missförstod ingenting utan fann flera frågor felaktigt ställda. Hoppas du lärt något av vad jag skrev. Jag tror nog att du menade att jag skulle falla i fällan när du tog upp tvåackordslåten So What. Icke sa Micke.

Att jag inte gillar spela So What beror på den enahanda basfiguren, inget annat – förstår du.

[TDHP]

Lägg av Kurt. Man blir bara ledsen och på dåligt humör av såna som du.
Låt gärna bli att regga in här fler gånger.

[Cuba]

Men när en elbas finns där så tror jag att det är en elbasist som skriver – så i detta fallet kanske Svensson har en smula rätt. Avataren ändå säger något.

Hahahahaha... du är fan inte verklig Kurt. Men du samlar på dig en jävla massa poäng för framtida rolig läsning.

Du som dömmer folk efter avatarer .... kan inte jag få ett utlåtande om min person. Avataren ser du ju.

[KontraKurt]

Din avatar - tyder den på mogenhet? Väx upp själv och lär er ta kritik när den är befogad.

Är denna bättre?

EDIT av Semborg:
Tagit bort stötande bild.

Så ja, nu är det gjort!