Dead fish - om anslagshanden igen

Diskussioner om kontrabasar
Skriv svar
KontraKurt
Medlem
Inlägg: 225
Blev medlem: lör 14 feb 2009, 21:36

Dead fish - om anslagshanden igen

Inlägg av KontraKurt »

För ett och ett halvt år sedan postade jag ett svar på ett ämnesinlägg av MatsD som hade rubriken:
Åsså en fråga om anslagshanden när jag ändå håller på.
MatsD skrev:
De flesta jazzbasister man ser slår ju an strängarna på ett sätt som känns rätt främmande för mig. Fingrarna ligger typ nästan parallellt med strängarna i stället för vinkelrätt mot strängarna och så drar de liksom fingrarna i sidled i själva anslaget. /. . . / Varför ska man göra så?
Här är en länk till tråden: http://pratabas.se/viewtopic.php?t=24115


Anledningen till att jag tar upp det här igen är en intressant betraktelse av basisten Peter Axelsson Sörvåg, som jag fick vidareskickad av en musikervän. När jag läst den så tyckte jag den kunde vara värd att läsa för flera basister så jag kontaktade Peter som gav sitt medgivande.


Basanslag
av Peter Axelsson Sörvåg 1 januari 2011

När jag började spela bas på 70-talet, så hade jag förstås helt fel anslag. Det var en sorts gitarrknäppade som låg långt upp på brädan, nästan helt utan kraft. Min första baslärare var Bo Arvinder i Örebros Kammarorkester, och han lärde ut ett "symfoniskt" anslag, där pekfingret är format som en krok som drar strängen rakt ut från greppbrädan, samtidigt som handen håller i stråken.
Min andra baslärare var den underbara polska basisten, Bronsilav Suchanek. Han lärde ut ett anslag som satt vid nedre kanten på greppbrädan, och som gick sidledes, och där fingret har full kontakt med brädan hela tiden. I Bosses anslag fick man mycket volym, och i Bronislavs, mycket definition, mera övertoner.

På sjuttiotalet var en basist framför alla andra på tapeten, Nils Henning Örstedt Pedersen. Hans teknik och spelsätt bidrog till en slags omdefiniering av basens roll i jazz. Från att ha varit en så att säga inordnad funktion i ensemblen, så fick basen en framträdande roll. Timingen ändrades, och istället för att trummorna angav timen, så fick basen nu den funktionen i många band. Basen drev framåt, och trummorna släpade efter, med konsekvensen att en ny trumteknik också utvecklades. Det var inte helt nytt, Charles Mingus vände också på beatet på det sättet. Nils Hennings sätt att behandla basen som ett autonomt soloinstrument var inte heller nytt. Scott Lafaro gjorde det i Bill Evans trio.

Men man kan säga att basen gled från en mörk stor klang till en smalare, övertonsrikare som lämnade mera utrymme för avancerat solospel.
Alla verkade identifiera sig med detta nasala sound, och det är det som fortfarande gäller om man lyssnar på basister som Anders Jormin m.fl.
En hel del svenska basister under 70-talet som mera spelade i en orkestertradition, tyckte att med musiker som Nils Henning var det väl ingen idé att hålla på längre.
Denna smalare basfunktion understöddes av att detta spelsätt gick bra ihop med de nya basmickarna. Där är det lite intressant att Polytone satsade på ett mjukare, rundare sound, medan Barcus Berry hade ett mycket vassare sound. Jag skulle inte säga mera övertonsrikt, vassheten bestod säkert mest i distortion från det keramiska mikrofonelement man använde.
Barcus Berry var den mick som de flesta använde på sjuttiotalet.

Min tredje baslärare var Red Mitchell. Han sökte istället efter ett sätt att förstärka basen som inte begränsade basens fulla register. Han laborerade mycket med olika mikrofoner, bland annat med Aage Nyléns Stringvision, som bestod av en spole som applicerades vid slutet av greppbrädan. Induktansen skapades genom att strängen magnetiserades med en magnetpenna på en punkt över spolen. Detta använde han i kombination med Ibanez kontaktmikrofoner som applicerades på baskroppen. Det var kritiskt i vilken vinkel man applicerade mikrofonerna. Låga frekvenser fick man genom att applicera micken över ådringen, och övertoner, genom att applicera längs med ådringen.
Detta sätt att förstärka basen medgav till viss del en möjlighet att använda ett "symfoniskt" anslag. Denna typ av anslag låter ingenting när man använder en Barcus Berry mikrofon.
Jag fattade inte mycket av det han höll på med på den tiden. Jag var själv absorberad av utvecklingen med basen som ett tekniskt soloinstrument.

Det finns två tillfällen som har ställt mitt sätt att se på basen på ända. Det första var en konsert på Nef -91 med Red Mitchell och Horace Parland. På soundchecket bad Red mig spela lite på hans bas, medan han lyssnade i lokalen hur det lät. Jag tyckte att det lät väldigt svagt. Ok, sa han, a little too loud, och så gick han och skruvade ner förstärkaren ännu mera. Jag spelade lite till, och tyckte inte att det kom nånting ur förstärkaren. Ratten stod på 2 av 10.
När jag lyssnade på konserten sen, var soundet perfekt.

Det andra var ett tillfälle när jag hörde Chuck Israels storband på Semi Yamoh, en resort på västkusten norr om Seattle där man hade byggt en utescen, och på varje publiken satt mellan scenen och havet med strandkanten ca 100 meter bort. Jag var förbluffad över tydligheten i bassoundet. Jag hade fått låna både Chucks bas och förstärkare för en turné med Hadley Caliman, så jag kände till grejerna.
Jag gick fram efter konserten för att kolla vilken volym han hade använt, och jag blev chockad. Förstärkaren var knappt på.
Jag hade en bestämd känsla av att jag hade missat nåt viktigt.

Jag stannade där i ca tre veckor, och vi pratade mycket om anslag och timing. För att göra en lång historia kort, var mitt intryck av dessa diskussioner att när basen ligger långt fram i tempot och driver, behövs en massa förstärkning för att den ska höras. Däremot, när basen följer trummorna behövs mycket lite förstärkning för att basen ska höras.
Teknikern Jan Lodström beskrev en gång hur en smalfilmskamera fungerar: Man hör ju att den knattrar, men om man saktar ner tiden och tittar på varje mekanisk funktion, så ser man att fjädern driver fram filmen, sen blir det dödstyst en stund medan spänningen går ur filmremsan, och sedan öppnas slutaren. Sedan kommer det en pligg som går in i filmens hålslag och för den framåt till nästa exponeringsläge.

Jag började få en bild av timingen , inte som en rad upprepade nerslag på taktslagen, utan som en rad skeenden. Först kommer cymbalen, sedan är det tyst en lång stund, och sedan kommer bastonen. Det är ett glapp emellan dem.

Det här glappet skapar en hörbarhet som inte behöver begränsa basen till det smala sound som varit i hegemoni i många år. Istället får man ett helt spektra av anslagsmöjligheter som öppnar upp mot basens äldre traditioner.

Här kan man se Wellman Brauds spel från 20-talet egentligen som ett helt modernt basspel.
Jazzen var ju då i och med grammofonskivan, en av de första globala konsumentprodukterna. Medan skivbolagen strävade efter monopol för att kunna tjäna så mycket som möjligt, strävade orkestrarna efter att kunna konkurrera om skivkontrakt. Det skulle svänga, och alltting skulle gå fram genom den tidens grammofontrattar. Placeringen av beatet, trummornas förhållande till orkestern, basens förhållande till trummorna osv. var ingenting mindre än ett arbete man utförde inom ramen för "Forskning och utveckling".
Med 60 och 70-talens stereoanläggningar och den nya närmickningstekniken försvann en hel del av det här tänket.
Det är väldigt roligt att så många musiker idag söker sig tillbaka till de akustiska idealen.

När det gäller själva anslaget, så sa Red Mitchell att högerhanden ska kännas som en död fisk, alltså helt avslappnad.
Ray Brown däremot har ett annat anslag där han spelar med en konstant spänning i pekfingret. Chuck Israels ligger någonstans däremellan med ett anslag som är avslappnat, och med en liten push precis i anslagsögonblicket.

En rolig grej som hände var att jag köpte en bandspelare på annons en gång. Mannen som sålde bandspelaren sa att han hade en inspelning som han gjort i sin ungdom, då han låg under tiljorna på Folkets Park. Han hade skavt av isoleringen på högtalarkablarna, och hakat på sin kabel som gick in i bandaren. På det sättet spelade han in en fantastisk konsert med Count Basie genom scenens enda presentations och solistmikrofon.
Basisten på konserten hette Buddy Catlett, och hans anslag är bland det tyngsta man kan höra. Han gjorde ett helt otroligt solo på "Sweet Cherry Pie", och jag tänkte "hur i helsicke kan han få ett sådant sound"?
Det visade sig att Buddy bodde uppe i Seattle också, och 47 år efter denna konsert kunde jag skicka honom en CD.
Jag fick också en möjlighet att kolla in hans anslag. Tvärt emot min föreställning att han använde massvis av kraft, så använder han nästan ingenting. När jag prövar det konceptet känns det som en mental tröskel som man ska ta sig över, att få mera power ur instrumentet genom att applicera mindre.

De här funderingarna leder till ett förhållningssätt till instrumentet som snarare än att behärska det, går ut på att fråga musiken hur den vill bli spelad, och fråga instrumentet hur det vill bli behandlat.
Jag tänkte på Red. Om man spelar My Funny Valentine på A-strängen (G i hans fall) med ett kraftigt anslag längst ner på brädan, så får man en stark ton med mycket sustain. Men får man en intelligent ton?

Jag har laborerat lite med olika anslag. På min musiksida på Facebook har jag lagt ut lite musik med Tommy Kotter och Anders Söderling. På In Your Own Sweet Way använder jag nästan helt symfoniskt anslag eller slap teknik utan slap, så att säga.

Jag vet inte hur det låter. Andra får tycka, men det känns som en inspirerande ingång för sökandet efter basens G-punkt.
_ _ _

Här bifogar jag (KontraKurt) en länk från Skeppsholmsfestivalen 1980 där jag själv stod, som nybliven kontrabasägare, framme vid scenkanten och lyssnade till de här två musikerna: Peter Axelsson och Gerry Mulligan: http://www.youtube.com/watch?v=hzuuojk5H1I
.
Användarvisningsbild
Apetronic
Medlem
Inlägg: 70
Blev medlem: lör 27 feb 2010, 05:37

Inlägg av Apetronic »

tack !
Användarvisningsbild
MatsD
Medlem++
Inlägg: 4732
Blev medlem: tis 09 sep 2008, 01:18
Ort: Stockholm

Inlägg av MatsD »

Intressant.

Tilläggas bör kanske med anledning av trådens ingress att jag numera vant mig av med att spela kontra med elbasanslag. Det funkade hjälpligt så länge jag höll mig till elkontra men på akustisk kontra låter det ju förskräckligt, i synnerhet eftersom jag har hyfsat långa naglar på anslagshanden för mitt akustiska gitarrspel. Det tog faktiskt inte mer än några dagar (och några rejäla blåsor) att lära om. Det går inte att spela Nlis Henning-snabbt med pekfringret parallellt med strängen men det är ändå bortom min ambitionsnivå.

/Mats D
Användarvisningsbild
edvin
Medlem++
Inlägg: 4563
Blev medlem: tis 16 okt 2007, 23:53
Ort: Malmö

Inlägg av edvin »

tack för mycket intressant läsning!
grejor
Användarvisningsbild
Gamba
Medlem++
Inlägg: 3035
Blev medlem: tis 10 feb 2009, 04:32

Inlägg av Gamba »

edvin skrev:tack för mycket intressant läsning!
+ på det
Användarvisningsbild
Svensson
Forumvärd
Inlägg: 13012
Blev medlem: ons 09 aug 2006, 22:25
Ort: Gällivare

Inlägg av Svensson »

Kul och intressant att läsa!
It don't mean a thing if it ain't got that swing!

Medlem av PrataBas Gubbklubb 40+
Användarvisningsbild
bassace
Medlem+
Inlägg: 1696
Blev medlem: mån 04 feb 2008, 20:30
Ort: Malmö
Kontakt:

Inlägg av bassace »

T O M intressant för en elbasist som inte spelar kontra!
Användarvisningsbild
Anders Sköldqvist
Medlem+
Inlägg: 770
Blev medlem: sön 23 jul 2006, 13:27
Ort: Östersund

Inlägg av Anders Sköldqvist »

:tummenupp:
Intressant läsning
Användarvisningsbild
anli
VIP medlem
Inlägg: 10861
Blev medlem: tis 25 jul 2006, 12:40
Ort: Uppsala

Inlägg av anli »

Grym läsning i arkivet.
Jag saknar Kontrakurt!
TECHNICIÄNS ÖF SPÅCE SHIP EÅRTH THIS IS YÖÜR CÄPTÅIN SPEÄKING YÖÜR ØÅPTÅIN IS DEA̋D
Användarvisningsbild
Chupacaps
Medlem
Inlägg: 214
Blev medlem: ons 22 jun 2011, 01:32
Ort: Stockholm/Avesta/Uppsala

Inlägg av Chupacaps »

Något som inte nämns men som kanske är så självklart att det inte behöver nämnas är att strängar, setup och bas har en enorm betydelse för hur vida basen hörs igenom bandet.
De gamla storbandsbasisterna hade en väl tilltagen stänghöjd något som man knappast kan säga om NHÖP eller Jormin så det är klart att de hörs.

Men det jag verkligen ville kommentera var spänd vs. avslappnad hand. Jag gick en kurs i ergonomi på KMH för några år sedan där det handlade om att utnyttja musklernas fulla kraft.

Jag orkar inte gå in i detalj men kortfattat kan man säga att när du spänner/knyter handen eller böjer ett finger kommer en muskelgrupp att vila och en annan att jobba. När du sträcker fingrarna rakt ut byter de två muskelgrupperna uppgift den ena jobbar och den andra vilar. Detta gör (som sagt den korta versionen!) att du kommer bli ofrivilligt motarbetad i din rörelse och om du spänner dig kommer du att bli motarbetad av båda muskelgrupperna.

Vi fick göra några övningar där vi satte handen och hela kroppen i ett viloläge (alltså båda muskelgrupperna vilar) och fick spela utifrån detta, man spelade alltså som vanligt (med samma anslagsteknik och samma läge på strängen) men hade kopplat bort de muskler som motarbetade rörelsen. Skillnaden var chockerande stor. Jag kunde spela mycket mer avslappnat men det som var slående var tonen!

Både volymen, klangen och riktningen var så markant mycket bättre, vi spelade också in så man fick hör skillnaden så det var inte enbart en upplevelse utan verkligen en mätbar skillnad (inspelningarna finns tyvärr inte kvar).

Tilläggas ska också att jag spelade med avslappnad teknik från början och att konceptet kommer från asiatisk kampsport och medicin där man vill göra kroppen så stark och i så bra balans som möjligt. (Detta är också ett koncept jag för vidare till mina elever)

Så för att knyta ihop säcken så röstar jag på "dödafisken" alla dagar!
"The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs. There's also a negative side."
Bengan
Medlem
Inlägg: 284
Blev medlem: fre 29 feb 2008, 15:46
Ort: Ulricehamn

Inlägg av Bengan »

Chupacaps skrev: Vi fick göra några övningar där vi satte handen och hela kroppen i ett viloläge (alltså båda muskelgrupperna vilar) och fick spela utifrån detta
Kan du förklara lite mer? Låter spännande.
Användarvisningsbild
Chupacaps
Medlem
Inlägg: 214
Blev medlem: ons 22 jun 2011, 01:32
Ort: Stockholm/Avesta/Uppsala

Inlägg av Chupacaps »

Det VAR otroligt spännande men jag kan inte förklara mer ingående i text, man måste gör eller se irl.

Men det handlar om att ställa hela kroppen i en "naturligt/vilande/starkt" ställning dvs inte sträcka på sig eller sjunka ihop oavsett vilken position man står i + några tanke övningar (fel tankar kunde också lätt förvilla och därmed försvaga styrka och balans).

Som sagt så härstammar det från asiatisk kampsort och dom har ju några tusen års erfarenhet av det där.
"The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs. There's also a negative side."
Användarvisningsbild
Daionsavage
Medlem++
Inlägg: 5982
Blev medlem: tor 14 okt 2010, 14:54
Ort: Umeå

Inlägg av Daionsavage »

Chupacaps skrev:Det VAR otroligt spännande men jag kan inte förklara mer ingående i text, man måste gör eller se irl. .

Läge att lägga upp ett Youtubeklipp?
"If I can't dance, it's not my revolution!"

-Emma Goldman
Användarvisningsbild
Roger Hedin
Medlem++
Inlägg: 5532
Blev medlem: sön 16 mar 2014, 18:30
Ort: Norrköping

Re: Dead fish - om anslagshanden igen

Inlägg av Roger Hedin »

En gammal tråd, men ack, så intressant!
"Livet är för kort för att dricka dåligt kaffe, dåligt vin, dålig whisky och dålig G&T."
- Roger Hedin
Användarvisningsbild
supro
Medlem
Inlägg: 456
Blev medlem: tor 22 jan 2009, 03:36
Ort: Stockholm

Re: Dead fish - om anslagshanden igen

Inlägg av supro »

Roger Hedin skrev:En gammal tråd, men ack, så intressant!
Verkligen, tack för att du bumpade, hade inte läst den innan.
Användarvisningsbild
hitman
Medlem++
Inlägg: 3523
Blev medlem: fre 25 apr 2008, 15:08
Ort: Västerås

Re: Dead fish - om anslagshanden igen

Inlägg av hitman »

Väldigt inspirerande tråd, tack!
Skriv svar