Vilken tonart går Sweet Home Alabama i?

[Chriller]

A-moll. Can't go wrong.

[GandhiMK2]

A-moll. Can't go wrong.

Hade du sagt B-moll hade jag eventuellt kunnat hålla med dej ...på en högst teoretisk nivå...

[TDHP]

[Chriller]

A-moll. Can't go wrong.

Hade du sagt B-moll hade jag eventuellt kunnat hålla med dej ...på en högst teoretisk nivå...

Vadå B-moll? Är det Sweet Hotel California vi snackar eller?



Nej, a-moll vara bara ett skämt såklart. Knappt ens roligt. Jag har ingen aning om vilket det "ska" vara, jag har bara kört låten en gång - orepat! - i coversvängen när vi inte hade material till mer än hälften av tiden pubägaren ville vi skulle köra...
För mig går den i D, C och G.
Anyways.
Tom Waits satt och lullade vid pianot mellan två låtar när jag såg honom 99 på cirkus. "Let's play another one. What key... Hmmm... How about Eb?" Han skrockade, men jag begrep inte varför riktigt... Är det en standard-piano-tonart?

[DennyKarlsson]

A-moll. Can't go wrong.

Hade du sagt B-moll hade jag eventuellt kunnat hålla med dej ...på en högst teoretisk nivå...

Vadå B-moll? Är det Sweet Hotel California vi snackar eller?



Nej, a-moll vara bara ett skämt såklart. Knappt ens roligt. Jag har ingen aning om vilket det "ska" vara, jag har bara kört låten en gång - orepat! - i coversvängen när vi inte hade material till mer än hälften av tiden pubägaren ville vi skulle köra...
För mig går den i D, C och G.
Anyways.
Tom Waits satt och lullade vid pianot mellan två låtar när jag såg honom 99 på cirkus. "Let's play another one. What key... Hmmm... How about Eb?" Han skrockade, men jag begrep inte varför riktigt... Är det en standard-piano-tonart?

Hade han blås med sig? Det är väl ganska typisk tonart för de.. Har dock för mig att pianister inte brukar gilla Eb, men jag har säkert fel!
och förresten, för mig går Sweet home Alabama i G, kör Em-penta så det ryker i fillsen..

[Mr_Gul]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

[HirYoshima]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Shit, här ligger man efter i teorin.. hade du allt det där i skallen som en blixt eller var du tvungen att tänka efter? Jag chansar oftast.. kör man grundtonerna i guranisternas ackord och lite kromatik däremellan så är man hemma

[basmartin]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Dm-penta funkar fint också och även D-bluespenta.

[TDHP]

Jag vet inte om jag har frågat tidigare, men hurså?
Jag menar, är det bara ett musikteoretiskt diskussionsämne eller finns det nån praktisk anledning till att du vill veta?

[Mr_Gul]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Shit, här ligger man efter i teorin.. hade du allt det där i skallen som en blixt eller var du tvungen att tänka efter? Jag chansar oftast.. kör man grundtonerna i guranisternas ackord och lite kromatik däremellan så är man hemma

Det sitter rätt hårt inbankat i skallen. Har pluggat musik i alldeles för många år och jobbar dessutom som gitarr- & baslärare både på kommunal musikskola och musikgymnasium, så kunskaperna hålls dessutom fräscha på arbetstid. Alltid tyckt att musikteori är fruktansvärt roligt, väldigt intressant och extremt användbart i princip till alla musikaliska situationer jag kan tänkas befinna mig i.

[Mr_Gul]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Dm-penta funkar fint också och även D-bluespenta.

Mnjae... Sanning med modifikation, skulle jag vilja påstå. Det är vad jag brukar kalla en "harmonisk överslätning" då man i detta fall ignorerar durtersen i tonikan och spelar mollters istället (eftersom Dm-pentaskalan har tonen F och inte F# vilket egentligen är durtersen i tonikan D-dur). Det är visserligen en fråga om tycke och smak, vissa tycker om när det skär sig lite med terserna (i princip hela den gamla 50- och 60-talsrocken bygger ju på det, för sjuttsingen!) men om vi ska prata ren teori så är det verkligen inte helt hundra.

[Mike]

"Håll inte på!"

[GurraG]

"Håll inte på!"

Joförfasen! Sånt här snack är ju det bästa med hela musikprylen, själva spelandet är grymt överskattat!

[basmartin]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Dm-penta funkar fint också och även D-bluespenta.

Mnjae... Sanning med modifikation, skulle jag vilja påstå. Det är vad jag brukar kalla en "harmonisk överslätning" då man i detta fall ignorerar durtersen i tonikan och spelar mollters istället (eftersom Dm-pentaskalan har tonen F och inte F# vilket egentligen är durtersen i tonikan D-dur). Det är visserligen en fråga om tycke och smak, vissa tycker om när det skär sig lite med terserna (i princip hela den gamla 50- och 60-talsrocken bygger ju på det, för sjuttsingen!) men om vi ska prata ren teori så är det verkligen inte helt hundra.

Jag skulle kalla tonen F för högaltererad nona, inte ters. Man får ju gå efter hur det låter, spelar man något annat än D-penta/countrypenta/mollpenta/bluespenta/mixo över hela låten, så kommer det låta lite halvskumt då och då. Att lira G-durpenta över hela låten för mig att må ungefär som när man slutar en låt på subdominanten, lite obekväm. Gitarrsolot går väl t o m över G i originalet? Usch.

[Mr_Gul]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Dm-penta funkar fint också och även D-bluespenta.

Mnjae... Sanning med modifikation, skulle jag vilja påstå. Det är vad jag brukar kalla en "harmonisk överslätning" då man i detta fall ignorerar durtersen i tonikan och spelar mollters istället (eftersom Dm-pentaskalan har tonen F och inte F# vilket egentligen är durtersen i tonikan D-dur). Det är visserligen en fråga om tycke och smak, vissa tycker om när det skär sig lite med terserna (i princip hela den gamla 50- och 60-talsrocken bygger ju på det, för sjuttsingen!) men om vi ska prata ren teori så är det verkligen inte helt hundra.

Jag skulle kalla tonen F för högaltererad nona, inte ters. Man får ju gå efter hur det låter, spelar man något annat än D-penta/countrypenta/mollpenta/bluespenta/mixo över hela låten, så kommer det låta lite halvskumt då och då. Att lira G-durpenta över hela låten för mig att må ungefär som när man slutar en låt på subdominanten, lite obekväm. Gitarrsolot går väl t o m över G i originalet? Usch.

Men om du ska gå efter hur det låter så är det ju definitivt en mollters och inte en högaltererat nona. I vilket fall hör du någonsin en högaltererad nona som någonting annat än en mollters?

[Mr Praline]

"Håll inte på!"

Väldigt

[trikloretylen]

Nej nu får jag ta fram nothäftet och kolla vad tusan sweat home Svetlana går i

[fieldflower]

Då jag spelar den går den i F#.

Och nej, jag tänker inte berätta var på halsen jag hålls, vilken första tonen är, eller lägga upp ljudklipp.

F# säger jag!

[Cuba]

"Håll inte på!"

Alltså Öb

[basmartin]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Dm-penta funkar fint också och även D-bluespenta.

Mnjae... Sanning med modifikation, skulle jag vilja påstå. Det är vad jag brukar kalla en "harmonisk överslätning" då man i detta fall ignorerar durtersen i tonikan och spelar mollters istället (eftersom Dm-pentaskalan har tonen F och inte F# vilket egentligen är durtersen i tonikan D-dur). Det är visserligen en fråga om tycke och smak, vissa tycker om när det skär sig lite med terserna (i princip hela den gamla 50- och 60-talsrocken bygger ju på det, för sjuttsingen!) men om vi ska prata ren teori så är det verkligen inte helt hundra.

Jag skulle kalla tonen F för högaltererad nona, inte ters. Man får ju gå efter hur det låter, spelar man något annat än D-penta/countrypenta/mollpenta/bluespenta/mixo över hela låten, så kommer det låta lite halvskumt då och då. Att lira G-durpenta över hela låten för mig att må ungefär som när man slutar en låt på subdominanten, lite obekväm. Gitarrsolot går väl t o m över G i originalet? Usch.

Men om du ska gå efter hur det låter så är det ju definitivt en mollters och inte en högaltererat nona. I vilket fall hör du någonsin en högaltererad nona som någonting annat än en mollters?

När den spelas mot ett durackord. Jag vill ju helst lösa upp den förhållningen på något vis, men så är det alltid med spänningstoner. Går inte att hålla dem hur länge som helst utan att det ligger kärvt.

Om man ska hålla det enkelt; D-bluespentan passar bättre till alla ackord i denna låten än någon annan skala, i mitt tycke. Att tonen F, eller kanske snarare E#, då kanske kittlar i öronen varje gång man spelar den över ett D gör inget så länge man löser upp den. Förslagsvis till någon av ackordstonerna. Där börjar vi så smått närma oss essensen av det hela; man kan i princip spela vad som helst. Så länge man fraserar och avslutar frasen på ett smakfullt vis uppnår man lycka. Varje genre har också sin egna musikteori och det man ska komma ihåg är att musikteorin enbart är en förklaringsmodell. Den förklarar vad som fungerar och följer man det som teorin säger, så kommer det att låta bra. Med tiden förändras musiken med nya innovationer och då kanske inte de klassiska analysmetoderna är de mest lämpliga. Som i fallet med Sweet Home Alabama. Ingen av kyrkotonarterna låter bra, G-pentan som spelas i originalsolot låter inte heller helt rätt och jag hävdar att det egentligen inte finns en enda skala som passar hela låten igenom. Den som låter minst dåligt är D-bluespentan.

[Basare]

Fan, inte ens google vet vad det är.

[basmartin]

Fan, inte ens google vet vad det är.

Överstigande nona är väl en mer gängse term, men termerna överstigande/förminskade hör egentligen till rena intervall och om man kan säga lågaltererad nona, varför inte högaltererad?

[Mr_Gul]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Dm-penta funkar fint också och även D-bluespenta.

Mnjae... Sanning med modifikation, skulle jag vilja påstå. Det är vad jag brukar kalla en "harmonisk överslätning" då man i detta fall ignorerar durtersen i tonikan och spelar mollters istället (eftersom Dm-pentaskalan har tonen F och inte F# vilket egentligen är durtersen i tonikan D-dur). Det är visserligen en fråga om tycke och smak, vissa tycker om när det skär sig lite med terserna (i princip hela den gamla 50- och 60-talsrocken bygger ju på det, för sjuttsingen!) men om vi ska prata ren teori så är det verkligen inte helt hundra.

Jag skulle kalla tonen F för högaltererad nona, inte ters. Man får ju gå efter hur det låter, spelar man något annat än D-penta/countrypenta/mollpenta/bluespenta/mixo över hela låten, så kommer det låta lite halvskumt då och då. Att lira G-durpenta över hela låten för mig att må ungefär som när man slutar en låt på subdominanten, lite obekväm. Gitarrsolot går väl t o m över G i originalet? Usch.

Men om du ska gå efter hur det låter så är det ju definitivt en mollters och inte en högaltererat nona. I vilket fall hör du någonsin en högaltererad nona som någonting annat än en mollters?

När den spelas mot ett durackord. Jag vill ju helst lösa upp den förhållningen på något vis, men så är det alltid med spänningstoner. Går inte att hålla dem hur länge som helst utan att det ligger kärvt.

Om man ska hålla det enkelt; D-bluespentan passar bättre till alla ackord i denna låten än någon annan skala, i mitt tycke. Att tonen F, eller kanske snarare E#, då kanske kittlar i öronen varje gång man spelar den över ett D gör inget så länge man löser upp den. Förslagsvis till någon av ackordstonerna. Där börjar vi så smått närma oss essensen av det hela; man kan i princip spela vad som helst. Så länge man fraserar och avslutar frasen på ett smakfullt vis uppnår man lycka. Varje genre har också sin egna musikteori och det man ska komma ihåg är att musikteorin enbart är en förklaringsmodell. Den förklarar vad som fungerar och följer man det som teorin säger, så kommer det att låta bra. Med tiden förändras musiken med nya innovationer och då kanske inte de klassiska analysmetoderna är de mest lämpliga. Som i fallet med Sweet Home Alabama. Ingen av kyrkotonarterna låter bra, G-pentan som spelas i originalsolot låter inte heller helt rätt och jag hävdar att det egentligen inte finns en enda skala som passar hela låten igenom. Den som låter minst dåligt är D-bluespentan.

Håller fortfarande inte med. F i ett D-dur klingar som en mollters. Skulle jag spela ett D och sen ett F så finns det nog inte någon som skulle säga "Aha! En högaltererad nona!" Dessutom, om man ändå vill kalla den för en överstigande nona (vilket egentligen är den korrekta termen) så är det ett E# eftersom nonan i förhållande till D är E och inte F. Man använder i princip bara överstigande nona när man benämner ackord (eller pratar om rent teoretiska intervall i skriftlig musikteori) eftersom ackordbyggningsteorin som bygger på tersstapling inte stödjer dubbla terser, därför blir det t.ex. D7#9 (a.k.a. Hendrix-ackordet, fast med D som grundton istället för E) och inte D7b10 (som visserligen skrivs ibland, har till och med sett det i en Vispop-bok, men det är teoretiskt inkorrekt). Spelar man en D-bluespenta så tycker iaf inte jag att det klingar "grundton, överstigande nona, ren kvart, överstigande kvart/förminskad kvint, ren kvint, liten sjua" utan definitivt "grundton, mollters, ren kvart, överstigande kvart/förminskad kvint, ren kvint, liten sjua". Den har till och med molltersfunktion i skalan!

[blackparkas]

A-moll. Can't go wrong.

Hade du sagt B-moll hade jag eventuellt kunnat hålla med dej ...på en högst teoretisk nivå...

Vadå B-moll? Är det Sweet Hotel California vi snackar eller?



Nej, a-moll vara bara ett skämt såklart. Knappt ens roligt. Jag har ingen aning om vilket det "ska" vara, jag har bara kört låten en gång - orepat! - i coversvängen när vi inte hade material till mer än hälften av tiden pubägaren ville vi skulle köra...
För mig går den i D, C och G.
Anyways.
Tom Waits satt och lullade vid pianot mellan två låtar när jag såg honom 99 på cirkus. "Let's play another one. What key... Hmmm... How about Eb?" Han skrockade, men jag begrep inte varför riktigt... Är det en standard-piano-tonart?

Hade han blås med sig? Det är väl ganska typisk tonart för de.. Har dock för mig att pianister inte brukar gilla Eb, men jag har säkert fel!
och förresten, för mig går Sweet home Alabama i G, kör Em-penta så det ryker i fillsen..

Tror det beror på, ett gäng pianister jag lirat med verkar ha Eb som favorit, tyvärr...

[basmartin]

Jag skulle antagligen skriva ett kors och göra en notering ovanför "D Mixolydian". Alternativt ett kors + ett kors inom parentes med samma textnotering...

Ja, för mig är låten definitivt D-mixolydisk. Grundtonen/tonikan är D men tonmaterialet är detsamma som i G-dur, vilket passar in exakt på den D-mixolydiska skalan (som inte enbart är en skala utan också en kyrkotonart). Vid nedskrivning i noter så hade jag också skrivit ett kors (G-dur) och i text angett att det är D mixolydisk.

Edit: Anledningen till att det funkar med E-mollpenta (parallell med G-durpenta) är att de fem tonerna i skalan (E, G, A, B, D) finns med i tonarten G-dur/E-moll. Dock får man passa sig lite för att tänka E:t som grundton, för det kommer att låta aningen vajsing om du landar stenhårt på ditt låga E över tonikan D. A-mollpenta/C-durpenta funkar också att spela eftersom de tonerna (A, C, D, E, G) också finns med i G-dur/E-moll, det ger dock en lite tydligare D-mixolydisk feeling då C:t (lilla 7:an i D) är med – samma sak gällande att inte tänka A som grundton gäller även här, såklart. Ytterligare en annan vibb kan man få om man spelar B-mollpenta/D-durpenta vars toner (B, D, E, F#, A) även de återfinns i G-dur/E-moll. Testa gärna runt med detta!

Dm-penta funkar fint också och även D-bluespenta.

Mnjae... Sanning med modifikation, skulle jag vilja påstå. Det är vad jag brukar kalla en "harmonisk överslätning" då man i detta fall ignorerar durtersen i tonikan och spelar mollters istället (eftersom Dm-pentaskalan har tonen F och inte F# vilket egentligen är durtersen i tonikan D-dur). Det är visserligen en fråga om tycke och smak, vissa tycker om när det skär sig lite med terserna (i princip hela den gamla 50- och 60-talsrocken bygger ju på det, för sjuttsingen!) men om vi ska prata ren teori så är det verkligen inte helt hundra.

Jag skulle kalla tonen F för högaltererad nona, inte ters. Man får ju gå efter hur det låter, spelar man något annat än D-penta/countrypenta/mollpenta/bluespenta/mixo över hela låten, så kommer det låta lite halvskumt då och då. Att lira G-durpenta över hela låten för mig att må ungefär som när man slutar en låt på subdominanten, lite obekväm. Gitarrsolot går väl t o m över G i originalet? Usch.

Men om du ska gå efter hur det låter så är det ju definitivt en mollters och inte en högaltererat nona. I vilket fall hör du någonsin en högaltererad nona som någonting annat än en mollters?

När den spelas mot ett durackord. Jag vill ju helst lösa upp den förhållningen på något vis, men så är det alltid med spänningstoner. Går inte att hålla dem hur länge som helst utan att det ligger kärvt.

Om man ska hålla det enkelt; D-bluespentan passar bättre till alla ackord i denna låten än någon annan skala, i mitt tycke. Att tonen F, eller kanske snarare E#, då kanske kittlar i öronen varje gång man spelar den över ett D gör inget så länge man löser upp den. Förslagsvis till någon av ackordstonerna. Där börjar vi så smått närma oss essensen av det hela; man kan i princip spela vad som helst. Så länge man fraserar och avslutar frasen på ett smakfullt vis uppnår man lycka. Varje genre har också sin egna musikteori och det man ska komma ihåg är att musikteorin enbart är en förklaringsmodell. Den förklarar vad som fungerar och följer man det som teorin säger, så kommer det att låta bra. Med tiden förändras musiken med nya innovationer och då kanske inte de klassiska analysmetoderna är de mest lämpliga. Som i fallet med Sweet Home Alabama. Ingen av kyrkotonarterna låter bra, G-pentan som spelas i originalsolot låter inte heller helt rätt och jag hävdar att det egentligen inte finns en enda skala som passar hela låten igenom. Den som låter minst dåligt är D-bluespentan.

Håller fortfarande inte med. F i ett D-dur klingar som en mollters. Skulle jag spela ett D och sen ett F så finns det nog inte någon som skulle säga "Aha! En högaltererad nona!" Dessutom, om man ändå vill kalla den för en överstigande nona (vilket egentligen är den korrekta termen) så är det ett E# eftersom nonan i förhållande till D är E och inte F. Man använder i princip bara överstigande nona när man benämner ackord (eller pratar om rent teoretiska intervall i skriftlig musikteori) eftersom ackordbyggningsteorin som bygger på tersstapling inte stödjer dubbla terser, därför blir det t.ex. D7#9 (a.k.a. Hendrix-ackordet, fast med D som grundton istället för E) och inte D7b10 (som visserligen skrivs ibland, har till och med sett det i en Vispop-bok, men det är teoretiskt inkorrekt). Spelar man en D-bluespenta så tycker iaf inte jag att det klingar "grundton, överstigande nona, ren kvart, överstigande kvart/förminskad kvint, ren kvint, liten sjua" utan definitivt "grundton, mollters, ren kvart, överstigande kvart/förminskad kvint, ren kvint, liten sjua". Den har till och med molltersfunktion i skalan!

Ja, om du även tycker att Dadd#9 låter moll, så kan jag köpa ditt resonemang. Angående om man ska skriva D7#9 eller D7b10, så beror ju det lite på hur man har tänkt. Man stöter på flera problem om man ska använda den klassiska analysmodellen. Bygger man ackordet från superlokrisk skala, då är alla intervall förutom grundtonen sänkta i förhållande till den joniska skala. Där stöter man på några problem. Största problemet är att kvarten sänks ett halvt tonsteg och hamnar på den stora tersen istället. Skalan är egentligen en mollskala, men den låter ändå dur... Problem nummer två är nonorna; säger man D7#9 så har man i så fall både en liten och stor nona i skalan och då "stjäl" man ett annat intervall. Det blir alltså en skala med sju toner, på sex skalsteg... Det går ju inte för sig. Ska man skapa ett ackord av den skalan enligt den traditionella modellen tersstapling, alltså D, F, Ab, C, Eb, Gb, Bb, så har vi ett ackord som låter helt för jävligt, men som är teoretiskt bättre. Ett Dm7b5b9bd11b13, fast som låter dur...
Men ser man D7#9 som en utveckling av ett D9, alltså att en ton bara flyttas och blir en spännings/färgningston likt förloppet mellan t ex D7 till D7#5, ja då slipper man undan många problem. Att spela en mixo #9 över ackordet låter dock ganska trist, jämfört med en superlokrisk skala. Kallar man det D7b10, ja då har man rätt i att tersen faktiskt är sänkt enligt den superlokriska skalan, men ackordet får ju då inte vara ett durackord, utan måste vara ett Dm7b10addb4. MEN ser man ackordet likt exemplet överst i detta stycket, fast rörelsen går åt andra hållet, D-dur till D7b10, oktaven till septiman och deciman sänks till en liten decima, då är det ok. Man kan också ta hänsyn till vad som händer efter, strävar ackordet uppåt så är det ett #9 och b10 om det är nedåt.
Så, vad man ska kalla ackordet för är beroende på vilket håll det löses upp... I det flesta fall så skiter man i det när man skriver ackordsanalys eftersom det egentligen inte spelar någon roll. Så länge alla förstår vad man menar.

Där någonstans så kommer jag till pudelns kärna; i Sweet Home Alabama, så hör jag den överstigande nonan som en förhållning till den stora tersen och jag tror att du hör den i förhållande till grundtonen. Hursom, när man ska lira låten så tycker jag att det låter bäst, eller mest "inside" om man faktiskt startar på D-penta och sedan byter till C- respektive G-pentan när det är dags.