PrataBas

fieldflower skrev: ↑fre 26 jun 2020, 09:32 Jo, jag är som sagt stolt över vad jag klarar, även om jag vill gå vidare och klara mer.

Låter fullständigt normalt för en seriös inställning.

Idag är det marschdags.

Per skrev: ↑lör 27 jun 2020, 11:20
Idag är det marschdags.

Phyphan! Du menar med kilt och bagpipa?

Ojdå. Du får hälla kallt vatten i en av piporna för att hålla vätskebalansen!

fieldflower skrev: ↑lör 27 jun 2020, 17:16 Ojdå. Du får hälla kallt vatten i en av piporna för att hålla vätskebalansen!

Aha! Det var så man uppfann vattenorgeln!!

AlbinH skrev: ↑lör 27 jun 2020, 23:08

fieldflower skrev: ↑lör 27 jun 2020, 17:16 Ojdå. Du får hälla kallt vatten i en av piporna för att hålla vätskebalansen!

Aha! Det var så man uppfann vattenorgeln!!

Det var förevändningen iaf.

Nej, nej, dumsnut!
Det här är enbart med trummor och ev rytminstrument - en egenhändigt påhittad tradition till grannarnas förnöjelse. Efter min fars första hjärtinfarkt för en trettio år sedan konstaterade vi på min födelsedag, att han borde motionera. (Det var INTE hans grej.) Den enda typ av motion han kunde tänka sig var Nijmeegenmarschen, sa han. Det kunde vi knappast åstadkomma, men skulle vi tvunget röra på oss, fick vi marschera och jag skulle spela trumpet, tyckte han. Trumpet vägrade jag spela marscherande på en grusväg, så det blev en gammal piccolovirvel fastspänd med gaffatejp och en rem. Vi marscherade till grannen, bjöds på en öl och marscherade hem och åt tårta, drack kaffe och punsch. Året efter gjorde vi om det och därefter blev det en tradition, som har upprätthållits sedan dess, understundom under lätt varierade och improviserade former.

Hur många är det som marscherar?

Det brukar vara åtta till tolv cirka. Det började som födelsedagsmiddag för närmaste släkten. Sedan tillkom dåvarande bandet med respektive och tidigare även ungar. Nu har en del äldre släktingar fallit från eller slutat gå. Igår var vi nog bara fem. Min nittioåriga mor gick halva sträckan i år och anslöt igen på hemvägen. (Vi går bara en femhundra meter bort och tillbaka. Det är mest en principsak.)
Fast ifjor fyllde jag jämnt och då kom tre elever, (som spelar i ungdomsorkestern härstädes), som överaskning och bidrog med klarinett, sax och trombon.

Kul med såna där grejer!

Ja, hitta på konstiga traditioner är skojigt.

Slappekväll!

Yep.
Fruktsallad med grädde och russin till efterrätt. Typ 2-3 stora, djupa tallrikar med efterrätt.

Kan man leva med!
Själv fick jag plötsligt lust att läsa en deckare, så jag har just läst ut en norsk kriminalroman "till frukost".

Fast inte sova på, visade det sig...

Jag har just börjar på Ahnhem's näst senaste.
Kommer inte hålla sådär jättelänge.
Tur jag har den senaste liggande på lut också.

Jo, det är felet med romaner; man läser tills de tar slut.
Därför föredrar jag i o f s diktsamlingar. Har man läst en sida, har man läst något klart, som man kan fundera på.
Biografier funkar också. Där är ju inte så mycket handling, så man kan sluta och börja när som helst. Just nu ligger Ozzy på dass. Hejdlöst rolig bitvis.

Jag fick repa igår!
Ackerep med gott avstånd i ena gitarristens trädgård.
Fy, vad man saknat spelandet!

Det är otaliga somrar som jag har försökt läsa James Joyce´s "Odyssevs" utan att någonsin kommit längre än sidan 52. Så egentligen skulle det räcka med en enda bok i mitt liv.

Som tur är finns det fulla bokhyllor, bokhandlare och bibliotek.
Även loppisar, om man vill göra sig av med en bok som det bara lästs 52 sidor ur...

Livet är för kort för böcker man inte tycker om. Och som andra kanske tycker bättre om.

Fick träna idag igen.

Repade med ny guranist idag. Kan nog bli bra. Jädrar, vad det blir mycket mer drag med två guror än en. Det var länge sedan jag spelade i kvintett.

Jo, det är rätt annorlunda som basist.
Kan bli lite kött-och-potatis när guranisterna delar upp lattjogrejerna.
Men kul ändå.

Vi får se hur länge de är två. Den förste har flyttat till Malmö och vill därför bara repa var fjortonde dag. Det visar sig väl hur länge det funkar. Det är därför vi plockat in den andre.

Ah, kommer sakta glida bort med andra ord...

Det räknar vi med. Det lär väl bli ohållbart i längden. Den nye får ju ta över alla riff och räkor, eftersom han är där varje gång. Den gamle får alltså stå och harva lite grundkomp och lägga något solo. Han har i o f s sagt, att vi får säga om vi tycker det funkar eller inte.
Sedan innebär det ju lite förändringar och ställningstaganden för keyboardissan också, som hittills dubblerat på kompgitarr, när det inte varit någon kb i originalet.
Vi får väl ha en diskussion.
Varför ska det vara enkelt?