PrataBas

Hmmm förstår känslan.

För att citera Socker Conny.
"Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!"

Men efter är man en mjukis igen.
Blev ca 30 min cykel på slutet - körde nåt random-program, där jag började lite kaxigt men fick bryta när backarna blev lite väl toppiga. Avslutade med manuell mode på rimlig belastning resterande tid.

I slutet av en värdelös lördag försöker jag hitta tillbaka med hjälp av sprit och musik.

Sponken fungerar dåligt men musik bättre. Testar först med allt under solen. Nepp. Kör sen Stones från -98- Halvbra, men tröttnar fort.
lite Status Quo då?
Japp, blir bättre. Tömmer sista ölen och hoppas på bättre tider.

https://www.youtube.com/watch?v=0gUmGBGEuTg

Det blir bättre...

fieldflower skrev: ↑sön 24 mar 2024, 08:51 Det blir bättre...

Thin Lizzy?

Thin Lizzy är alltid bättre.

En vacker dag hoppas jag spela/sjunga i ett Lizzy tribute-band...

Det låter som ett utmärkt mål att sträva efter!

När sångaren i coverbandet inte kan repa händer det att vi andra 4 förvandlas till ett Lizzy tribute.
Men bara på rep och det sker inte ofta eller kontinuerligt nog att faktiskt bli något.
Men roligt är det!

Jo det är alltid trevligt med Lizzy

Och kul som basist att man faktiskt kan sjunga dem iom att låtarna är skriva av en basist.
Heartbreak verkar ju helt oöverstiglig när man lyssnar på den, men inga större problem att få ihop det när man väl försöker.

Inte tänkt på det...

Hmmm

Ska nog hem o tänka lite....

Lite samma med Iron Maiden - det märks att det är Herr Harris som skriver det mesta.
Number of the beast är också en så där som känns omöjlig när man kikar på basgång och sång individuellt, men tillsammans är det inte alls svårt (förutom att både basen och sången är svårt i sig).
När basisten skriver låtarna krockar inte sången med basens rytmik i samma utsträckning.

Det är ju oftast inte något jag tänker på...
Då jag inte sjunger utan skrålar illa

fieldflower skrev: ↑mån 25 mar 2024, 08:17 En vacker dag hoppas jag spela/sjunga i ett Lizzy tribute-band...

Du får ta ett snack med Mats Eriksson som är trummisen i bandet Tiny Lizard, han finns bland mina FB-vänner.
Här är länk till bandet. https://www.facebook.com/profile.php?id=100063523958527

Just nu är det svårt att hinna med att vara i ett band, så det får nog fortsätta vara en kul tanke ett tag till.

Drömma är viktigt så man har en strävan mot något mer än det man har...

det leder oftast till utveckling och det är bra grejer...

så länge det inte är helt orimliga drömmar för det skapar bara ångest...

Ibland när jag ser högen av olika instrument, där egentligen bara några basar används till "riktiga" saker, känner jag lite ångest för att jag aldrig kommer till positionen där man kan förverkliga tankarna och drömmarna man hade när grejerna införskaffades.

Just nu är elgura det som nog är roligast att spela, och jag spelar en stund varje dag och börjar väl känna att kunskapsnivån är på nivå att det skulle funka i vissa bandsammanhang, men jag har nästan aldrig spelat det med andra och ser inga utsikter att det skulle ändras på rimlig tidshorisont.

Hmmmm jag plinkar lite på nästan alla grejer som låter hemma.

Det är munspel jag har svårt för att få mig till att spela trots att jag har ett gäng liggande.
Jag ärvde lite munspel efter min morfar. Han ringde alltid när man fyllde år och spelade 'ja må du leva' på munspel...
Så det finns ett minne av hur det ska låta och det gör det aldrig när man försöker...

Så munspel får vara så jag har minnet kvar utan att sabba det

Munspel ligger i borde-hörnet här hemma.

Dock har jag en anledning till att jag inte spelar på dem...
Jag kör med ganska yvig frisyr i ansiktet, och munspel = epilering = ganska ont.
Har ett kromatiskt spel som inte luggar mustachen, som kommer fram ibland.
Men de vanliga små spelen blir mest liggande i fodralet.

Saxofonen tänkte jag börja tuta i lite igen nu när jag blir med hus.
Står i källaren därute och väntar redan.
Så även dragspelet (som min farfar spelade på under sitt liv).
Och med huset kom även min farfars gamla fiol, som jag (dessvärre) blir tvungen att prova på.

Får väl se om jag fortfarande är gift efter den ljudmackan...

Fiol kan vara det plågsammaste för omgivningen....

Det låter illa innan man lär sig hitta på den...
Min bror spelade fiol som liten.

Jo, tänker att det kommer bli plågsamt för alla.
Vilket kanske minimerar tiden provspelandet upprätthålls...

Skåpmat:

“People don’t read anymore. It’s a sad state of affairs. Reading’s the only thing that allows you to use your imagination. When you watch films it’s someone else’s vision, isn’t it?”

/Lemmy K


Jag gillar Lemmy! Inte minst för att han kan bära en hög hatt utan att se ridikulös ut.

Lemmy har helt rätt.