PrataBas

Har en blivande 9-åring hemma som på det stora hela verkar hata sin lillebror...

Vad ska jag göra?

Hur gammal e lillebror?

7...

Lås in dom i källaren tills dom löst sina problem.

Vem hatar INTE sin lillebror i den åldern?

BBQV skrev:Vem hatar INTE sin lillebror i den åldern?

Ungefär så, ja...jag har tre kids, f n i åldrarna 11, 9 och 6. Att dom inte haft ihjäl varandra får betraktas som ren tur.
Bara att glömma den där tomteboidyllen och inse att barn är rätt tuffa mot varandra.

Har samma ålders skillnad på mina grabbar, nu 13 o 15. och jag tycker att det låter som att din grabb är helt normal. kanske skulle vara en större anledning till "oro" om han inte, emellanåt, hatade sin lillebror.

Har två döttrar en 12 å en 9 och dom slåss och är lika goda kålsupare båda två så vem som drar igång det hela är på ett ut! Håll ut, det försöker vi göra.

Jag och min (iofs syster) tog väl halvt död på varandra ibland. Nu är vi bästa vänner. Frukta ej!

Jag och min lillebror slogs jämt, typ.
Men vi har också haft mycket roligt ihop.

Ett underskattat knep är att helt enkelt muta dom till att göra som man vill.
Då lär dom sig att det lönar sig att göra rätt.

Jo...

Vi börjar tröttna bara...
Rejält.
Det har varit lika i flera år egentligen, men senaste halvåret har det blivit extremt drygt...

Spelar ingen som helst roll om man säger åt på ett snällt sätt, blir tokarg eller om man bara skiter i det...


Klart det ska slåss och bråkas, men när det blir tjuvnyp varenda gång storebror passerar lillebror + en massa riktigt tråkiga nedvärderande snack från hans sida så... ja... Jag lessnar ur helt enkelt...

Inte ens hot om indragna paket hjälper...

Jag och min lillasyster har alltid varit bästa vänner.
Antagligen för att vi är tvungna att hålla ihop mot våra rätt krävande och jobbiga föräldrar.
Ta det alltså som ett gott betyg till ert föräldraskap att ungarna kan kosta på sig att vara ovänner.

Att syskon slåss och bråkar är ju inget i sig konstigt men det där med "tjuvnyp så fort tillfälle ges" "massa tråkigt nedsättande snack" och att den unge mannen inte lyssnar när ni säger till gör att det inte låter så kul.
Ni har ju ett ansvar mot er 7-åring att han inte skall bli utsatt för en massa i sitt eget hem.
Skulle jag verkligen sticka ut hakan så skulle jag säga att om Er 9-åring inte lyssnar så sitter problemet hos Er föräldrar.
Det är ju litet som Cesar hundpsykologens program där han möter familjer där en liten tax regerar en hel familj. Ta tillbaka initiativet. Det är INTE ok bara för "att syskon alltid gör så".

H

Jag skulle nog inte utelämna presenter på hans födelsedag. Det kan vara tungt för en nioåring.
Har du testat att avsätta tid med bara honom, bara umgås. Ha kul, njuta av hans personlighet, låta honom känna sig trygg i att du älskar honom hur mycket som helst och sen fråga om det hänt något. För barn kan det vara små saker som kan hänt. Sen måste man lära ut att konsekvenser kommer om man inte uppför sig, även om man säger förlåt. Ofta vill barn bara ha vår uppmärksamhet.
Måste bara säga att det är stort att du frågar om våra erfarenheter här. Det visar att ni är bra föräldrar!

Håller med J-man. Jag skulle nog försöka hitta på nåt med bara nioåringen. Kanske nåt där bara du och grabben gör nå kul ihop. Kan vara vadsomhelst. Fika, skogsutflykt, bio. Då kan det dessutom vara tillfälle att prata om det. Fråga vad han tycker om sin lillebror. Eller om han har nån lösning på det. För jag tror väl att han själv inte tycker beteendet är ok.

Det går över när de har passerat 20 eller 30

Det låter ju som att det är jordens undergång ungefär och riktigt så illa är det inte...

Men det är sjukt påfrestande helt klart.
Sommaren har varit en enda lång tjatsträcka iom långledighet från skola/fritids etc, det var rätt skönt att börja jobba igen efter 3 veckors semester..

Vi har snackat en hel del med båda barnen i sommar, både alla tillsammans och dem var för sig, men det ger inte mycket till resultat.


Till saken hör att 7-åringen är en grymt irriterande lite apa det också.
Lite retstickevarning och rätt tjatig/gnällig i det stora hela, springer och skvallrar för mamma minsta lilla etc.


När jag var liten så retades min storasyster mig till vansinne så jag slog henne till slut, hon kuta till morsan/farsan/mormor/morfar etc och så fick man en skopa skit...
Ser lite samma tendenser nu hos grabbarna.

Det mest irriterande är när man tagit ett snack och det känns som att man kommit överens om att det är dumt att slå lillebror, och så går det några timmar, eller till nästa dag så är man där igen.. Det är då man vill åka ut och sätta sig vid en tjärn i sin ensamhet och fiska öring...

När mina grabbar var 5 och 7 började dom bråka rejält.
Dom kunde inte ens vara i samma kommun utan att slåss.
Nu är dom 18 och 20 och kan faktiskt umgås nån timma emellanåt utan att smockor och glåpord haglar.
Finns inte mycket att göra förutom att TYDLIGT visa att ett sånt beteende inte är OK.

blackparkas skrev:Till saken hör att 7-åringen är en grymt irriterande lite apa det också.
Lite retstickevarning och rätt tjatig/gnällig i det stora hela, springer och skvallrar för mamma minsta lilla etc.


När jag var liten så retades min storasyster mig till vansinne så jag slog henne till slut, hon kuta till morsan/farsan/mormor/morfar etc och så fick man en skopa skit...
Ser lite samma tendenser nu hos grabbarna.

http://sv.wiktionary.org/wiki/%C3%84ppl ... %C3%A4det.

1. Konstaterande att barn liknar sina föräldrar.

Hur löste dina föräldrar det hela?

Ja, man är verkligen mer lik sina föräldrar än vad man vill medge ibland.
Vad ger ni dem för "straff" som konsekvens?
Min son t ex älskar sin sparkcykel. När han gör något som verkligen inte är okey, då får han först be om förlåtelse. Sen berömmer vi honom för att han bad om ursäkt men förklara också att p g a det så får du inte använda den på resten av dagen.
Annars blir ursäkten bara ett sätt att ta sig ur knipan.
För dem kanske tv-spel, xbox eller något är det som svider. Vet dem att de inte får spela på en dag (eller vecka) så tänker de nog en gång extra innan de gör något igen.
Sen kan det vara bra att inte vara arg själv när man ska ge konsekvensen. Det ska vara mer självklart.

Ge dem var sin återkommande fördel, typ "Nu är du så stor att du bör kunna vara uppe en halvtimme längre" eller något annat som passar er. Dock ska denna nya fördel även vara direkt kopplad till att man, "om man är så stor ska kunna låta sin bror vara ifred". Ev klagomål på den andre ska gå via föräldrarna. Bråk en dag - ingen fördel, men nästa dag finns den där igen, förutsatt att det är lugnt.
Då blir det inte en repressalie utan en positiv förstärkning fast med ett villkor. Sedan är det bara att vara järnhårt konsekvent.

Fan, vad klok man är på distans! Lycka till!

Storebror och jag har aldrig bråkat och vi har alltid varit bästa vänner och har alltid hittat på roliga saker. Särskilt elda och spränga sönder saker.

J-man skrev:Ja, man är verkligen mer lik sina föräldrar än vad man vill medge ibland.
Vad ger ni dem för "straff" som konsekvens?
Min son t ex älskar sin sparkcykel. När han gör något som verkligen inte är okey, då får han först be om förlåtelse. Sen berömmer vi honom för att han bad om ursäkt men förklara också att p g a det så får du inte använda den på resten av dagen.
Annars blir ursäkten bara ett sätt att ta sig ur knipan.
För dem kanske tv-spel, xbox eller något är det som svider. Vet dem att de inte får spela på en dag (eller vecka) så tänker de nog en gång extra innan de gör något igen.
Sen kan det vara bra att inte vara arg själv när man ska ge konsekvensen. Det ska vara mer självklart.

Du var mig en rackare på ungar. Även inlägget du gjorde före gillar jag skarpt. Dig skulle man ha träffat tidigare. Nu när dom är 21 och 23 har det gått över.
Ingemar

Det var för övrigt flera kloka ord i tråden, inte bara J-man.
Ingemar

Det är de första 18 åren som är värst!