John McLaughlin Trio
Postat: tis 26 feb 2008, 20:55
Jajaja, jag vet att jag tjatat om detta sedan jag reggade mig... men...
Jag har lyssnat på dem väldigt intensivt i ett par månader, och denna vecka i synnerhet. Helt fantastiskt bra, så jag bara måste få dela med mig av mina känslor angående denna musik. Jag har skivorna "Live at the Royal Concert Hall" med Kai Eckhardt på bas och Trilok Gurtu på percussion (förutom McLauglin själv då förstås) och "Que Alegría" där Kai Eckhardt på flertalet spår ersatts av Dominique DiPiazza.
Kai Eckhardt spelar på en dubbelhalsad Schack (bandad + bandlös) och DiPiazza spelar, när det är bandat i alla fall, på en Streamer 5:a stämd EADGC. Trilok Gurtu sitter på knä och spelar trummor och övrig percussion. Någon puka är "bastrumma", jag fattade det inte förrän jag såg det på youtube, att han satt på knä.
Och - det finns tre låtar i synnerhet på dessa plattor som jag faller pladask för varenda gång...
1. Mother Tongues
Över 19 minuter lång och väldigt varierad. Börjar väldigt lugnt med fantastiskt bandlöst lir på bas. Sen växlar attityden väldigt mycket de första 7 minuterna med blandade teman och känslor. Det som jag tycker är kul är att även ljud som jag normalt inte finner särskilt tilltalande låter SÅ rätt! T.ex. så kör Eckhardt ett slap-parti strax efter 6-minuterssträcket med väldigt mycket diskant, nästan i Mark King-anda, vilket jag inte tycker bruka låta snyggt. Men... Fy satan vad grymt det är! Sen efter 7 minuter så kommer ett percussionbreak som man måste uppleva. Sätt dig i soffan och blunda och lyssna på detta. Trilok Gurtu kör sitt paradnummer. Han har t.ex. en hink med vatten på scen som han bland annat doppar cymbaler i. Jag skall inte beskriva mer - vill inte beskriva stämningen för mycket innan man har hört det.
2. Belo Horizonte
Med DiPiazza på bandlös. Eftersom han kör EADGC så är det ofta väldigt ljust och gitarraktigt, inget jag brukar föredra när det gäller bas, men igen, ojojoj. Han spelar med tummen och pekfingret på höger hand. Ganska säregen stil. Samspelet mellan Mclauglin och DiPiazza är underbart. Dom kör någon slags "battle" i några takter kring 3 minuter. Coolt. Låten börjar med jättevackra ackord på gitarr och sedan är det som en lekfull dans mellan olika teman och stämningar (som det brukar vara). Vid 4'25" börjar ett (förvisso väldigt obasigt) bassolo, och detta är minst lika bra som Pastorius i hans glansdagar. Solot är liksom i två delar, och utgången ur den första delen är en serie nedåtglidningar där basen liksom "sväller" för varje glid. Jag älskar det. En fantastisk vacker låt med mycket känsla och grym time.
3. Pasha's Love
Den låt som fick mig intresserad av trion från första början. Denna har jag postat i ett par trådar tidigar, fast ett youtubeklipp. Det skiljer inte mycket mellan versionerna. Eckhardt spelar bas. Här bjuds man på ett samspel ur den högre skolan. Det är Gurtu som står som kompositör och låten börjar i 9/8, sen typ 6/4 sen 6/8 och sen 5/4 tempo. Udda och riktigt bra. McLaughlin och Eckhardt kör synkroniserat under det mest utmärkande temat och det är VATTENTÄTT. Makalöst. Sen lägger han snygga bandlösa ackord vid ca 5'45".
Det är inte SÅ ofta man blir introducerad till ny musik och verkligen börjar ÄLSKA det. Så även om jag tjatar om det så är det för att jag kärat ned mig i känslorna som denna musik förmedlat till mig. Och sådana erfarenheter måste man dela med sig av. Om ni skickar PM så ska jag tamejtusan maila dessa tre låtar till de som är intresserade. (Sen får antipiratbyrån säga vad tusan de vill).
Så, nu har jag fått ur mig det jag ville säga om dessa låtar
Jag har lyssnat på dem väldigt intensivt i ett par månader, och denna vecka i synnerhet. Helt fantastiskt bra, så jag bara måste få dela med mig av mina känslor angående denna musik. Jag har skivorna "Live at the Royal Concert Hall" med Kai Eckhardt på bas och Trilok Gurtu på percussion (förutom McLauglin själv då förstås) och "Que Alegría" där Kai Eckhardt på flertalet spår ersatts av Dominique DiPiazza.
Kai Eckhardt spelar på en dubbelhalsad Schack (bandad + bandlös) och DiPiazza spelar, när det är bandat i alla fall, på en Streamer 5:a stämd EADGC. Trilok Gurtu sitter på knä och spelar trummor och övrig percussion. Någon puka är "bastrumma", jag fattade det inte förrän jag såg det på youtube, att han satt på knä.
Och - det finns tre låtar i synnerhet på dessa plattor som jag faller pladask för varenda gång...
1. Mother Tongues
Över 19 minuter lång och väldigt varierad. Börjar väldigt lugnt med fantastiskt bandlöst lir på bas. Sen växlar attityden väldigt mycket de första 7 minuterna med blandade teman och känslor. Det som jag tycker är kul är att även ljud som jag normalt inte finner särskilt tilltalande låter SÅ rätt! T.ex. så kör Eckhardt ett slap-parti strax efter 6-minuterssträcket med väldigt mycket diskant, nästan i Mark King-anda, vilket jag inte tycker bruka låta snyggt. Men... Fy satan vad grymt det är! Sen efter 7 minuter så kommer ett percussionbreak som man måste uppleva. Sätt dig i soffan och blunda och lyssna på detta. Trilok Gurtu kör sitt paradnummer. Han har t.ex. en hink med vatten på scen som han bland annat doppar cymbaler i. Jag skall inte beskriva mer - vill inte beskriva stämningen för mycket innan man har hört det.
2. Belo Horizonte
Med DiPiazza på bandlös. Eftersom han kör EADGC så är det ofta väldigt ljust och gitarraktigt, inget jag brukar föredra när det gäller bas, men igen, ojojoj. Han spelar med tummen och pekfingret på höger hand. Ganska säregen stil. Samspelet mellan Mclauglin och DiPiazza är underbart. Dom kör någon slags "battle" i några takter kring 3 minuter. Coolt. Låten börjar med jättevackra ackord på gitarr och sedan är det som en lekfull dans mellan olika teman och stämningar (som det brukar vara). Vid 4'25" börjar ett (förvisso väldigt obasigt) bassolo, och detta är minst lika bra som Pastorius i hans glansdagar. Solot är liksom i två delar, och utgången ur den första delen är en serie nedåtglidningar där basen liksom "sväller" för varje glid. Jag älskar det. En fantastisk vacker låt med mycket känsla och grym time.
3. Pasha's Love
Den låt som fick mig intresserad av trion från första början. Denna har jag postat i ett par trådar tidigar, fast ett youtubeklipp. Det skiljer inte mycket mellan versionerna. Eckhardt spelar bas. Här bjuds man på ett samspel ur den högre skolan. Det är Gurtu som står som kompositör och låten börjar i 9/8, sen typ 6/4 sen 6/8 och sen 5/4 tempo. Udda och riktigt bra. McLaughlin och Eckhardt kör synkroniserat under det mest utmärkande temat och det är VATTENTÄTT. Makalöst. Sen lägger han snygga bandlösa ackord vid ca 5'45".
Det är inte SÅ ofta man blir introducerad till ny musik och verkligen börjar ÄLSKA det. Så även om jag tjatar om det så är det för att jag kärat ned mig i känslorna som denna musik förmedlat till mig. Och sådana erfarenheter måste man dela med sig av. Om ni skickar PM så ska jag tamejtusan maila dessa tre låtar till de som är intresserade. (Sen får antipiratbyrån säga vad tusan de vill).
Så, nu har jag fått ur mig det jag ville säga om dessa låtar