PrataBas

OK detta är fel forum men jag väcker ändå frågan.
Jag undrar hur svenska ljudtekniker ofta lyckas ratta in så bra ljud när det handlar om musik, men få det så luddigt när det är frågan om tal i film och TV?? Nu är väl min hörsel inte den bästa men i brittiska och amerikanska filmer och TV-program har jag inga problem att uppfatta vad som sägs. Senaste bottennappet var nån serie som hette gentlemen och gangsters där det mest var ett mummel så att man fick dra på rejält, och så plötsliga utbrott av bakgrundsmusik så att pralinerna hoppar ur asken. Kollat med yngre människor i bekantskapskretsen och alla instämmer. Tur det finns textning...

Någon här som jobbat med TV eller film och som kan förklara fenomenet?

Svårt att höra när Persbrandt mumlar i svenska filmer, lättare att "höra"i amerikanska filmer med textremsa nedtill . Sedan är det väl så att musik upplevs högre och intensivare än tal så det kan man ju alltid fundera varför man inte justerat nivåerna utifrån det om det är så ojämnt i nämnda serie.

I amerikanska filmer är väl nästan alltid ljudet pålagt i efterhand med?

mikkejohansson skrev:I amerikanska filmer är väl nästan alltid ljudet pålagt i efterhand med?

Nej men de spelar in en separat ljudfil som sedan mixas med bildfilen. Det är inte så att de dubbar sin egen karaktär.

Mycket hör också ihop med att svenska skådisar sedan 60-talet är fostrade i mummelskolan (Keve Hjelm som länge var rektor för scenskolan är ett lysande exempel).

funkys**t skrev:

mikkejohansson skrev:I amerikanska filmer är väl nästan alltid ljudet pålagt i efterhand med?

Nej men de spelar in en separat ljudfil som sedan mixas med bildfilen. Det är inte så att de dubbar sin egen karaktär.

Är det inte rätt vanligt med ADR vid filminspelning? I klippet nedan berättar dom att ungefär 98% av all dialog i Sagan om ringen är inspelad och pålagd i efterhand. Typ 2:25 in.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=3S2cLDJFHak[/youtube]

Det är för att man ska slippa höra de uselt skrivna replikerna.

Jo i amerikansk film dubbas i regel all dialog av skådisarna själva i post-produktion. Mer tryck och det behöver inte vara tyst miljö på location. Total kontroll vid mixning av surrond osv. I svensk film spelas oftast dialogen (och svordomarna) in direkt på tagningen pga kostnadsskäl.

Morden i Sandhamn är en svensk deckarserie där all dialog är pålagd i efterhand. Det är min analys då serien rakt igenom har dålig läppsynk och talet är mixat för högt i förhållande till bakgrundsljud. Sedan så är det en annan sak om man kan höra vad de säger pga dåligt talstöd med otränad diafragma. Så det förekommer dubbning i efterhand även i svensk film. Jag brukar lyssna på P1 , reportrarna (de flesta) har bra talstöd men det är tyvärr för många andra personer i reportagen som sväljer stora delar av sina ord. Jag skulle behöva en riktigt dyr high end anläggning hemma för att tyda talet emellanåt. När det är någon svensk film, sludderdeckare, har man tur så är det på en kanal där man erbjuder textremsa på text tv.

Ok, det är alltså dels nutida svenska skådisar som inte lärt sig artikulera. Det kunde de däremot på pilsnerfilmens tid för då hördes det minsann! Alternativt behöver vi alltså dubbning även i Sverige för att talet ska gå att uppfatta. Det har man ju sett i tex italienska filmer som uppenbarligen är dubbade med italienska, dåligt synkat dessutom. Alltid undrat varför men där har vi förklaringen.

De skådisar som är svåra att uppfatta borde straffdubbas med nån Sickan Karlsson eller Thor Modeen tills de lärt sig TALA ORR-DENTLIGT.

Men kanske ändå att BBC har lite vassare gubbar i studion, eller att den amerikanska strömmen gör hela skillnaden? Alla vet ju att 60Hz 110 V låter bättre än 50 Hz 230 V.... Fast det sistnämnda kanske bara gällde på 70-talet?

När man tittar på deckare, eller film överhuvudtaget, måste det ändå låta naturligt för att bli bra. Att titta på filmad teater, typ pilsnerfilm, känns sällan realistiskt. Britterna kan ju få till det?

funkys**t skrev:

mikkejohansson skrev:I amerikanska filmer är väl nästan alltid ljudet pålagt i efterhand med?

Nej men de spelar in en separat ljudfil som sedan mixas med bildfilen. Det är inte så att de dubbar sin egen karaktär.

Jo, definitivt i scener där det är viktigt. Då dubbar dom framför en stormembransmikrofon i en studio.
Tyst som i graven i rummet. Inga jobbiga reflektioner eller bi-/o-ljud. Då kan man komprimera och eq'a utan att ta hänsyn till annat än hur man vill att rösten ska låta och få det att bli hur nära och tydligt som helst.
Företaget syncroarts har gjort processen väldigt lätt då du kan använda ett ljudspår fr inspelningen som guide så att skådisen lyssnar på det och gör så nära han kan, sen låter man nya spåret gå igenom vocalign eller revoice och rätta transienterna etc efter guiden och vips så är det full läppsynk.
Resultatet:man hör repliken med full tydlighet. Om så skådisen viskar som Paul Giamatti så kan det vara lika starkt för lyssnaren som när Stefan Sauk överdriftspratar….
Det handlar om ekonomi….som alltid i det här lilla skitlandet….Deppigt.

Intressant redogörelse av hur det ska gå till! Nåja, teknik blir ju alltid billigare så med tiden kanske det justar till sig även i svenska produktioner.

Föredetting skrev:Intressant redogörelse av hur det ska gå till! Nåja, teknik blir ju alltid billigare så med tiden kanske det justar till sig även i svenska produktioner.

Tyvärr så är inte priset på tekniken problemet. När jag köpte Revoice så kostadet det väl 3-4 lök, mao ingenting.
Problemet är att du bor i ett litet skitland, elller iaf i ett land med en för liten skara presumtiva köpare.
Om filmen blir en HIT så drar den ändå in småpengar jämfört med amerikanska. Alla kronor räknas.
Att dubbat tar tid. Du behöver hyra en studio(ingen STOR men ändå) du måste hyra en tekniker, regissören måste vara på plats, skådisen måste vara på på plats. Sen ska det redigeras osv osv….tid=pengar. Tid x många människor inblandade=många pengar=ännu mindre pengar kvar i budgeten till explosioner eller cateringluncher.
Tyvärr…=/
Sverige är ju ett riktigt film u-land.
Sorglig skit, det mesta, imho.
Vår teaterkultur har ju varit väldigt stark och vi någge väl en filmisk peak iom Bergman som på ngt sätt fick teatern att fästa på filmduken MEN problemet är ju att vi varken kjan skriva trovärdig dialog eller rimliga manus OCH, inte minst, att skådisar är skolade för att nå ut över en scenkant och det i sej självt gör dom i många fall HELT otrovärdiga på filmduken.

Detta är SANNINGEN…..imho…;-)