Jag gillar ljud på alla möjliga sätt, och jag har några gånger lånat en Jule Monique, både för rep och inspelning. Och eftersom jag mätt lite och pillat mycket tänkte jag försöka mig på en liten recension av denna preamp och tillhörande slutsteg.
Monique är alltså en preamp med rör för både förstärkning och eq, och med ett utseende och dito ljud som ingen annan. Den version jag testade kallas Dovecage, inte så konstigt då den ser ut som typ en fågelbur. Det finns också en likadan men med bambuchassi (mycket dyrare) samt två olika varianter med liggande rör, en för fristående bruk som kallas Tardis och så en för rackmontage.
De båda modellerna med liggande rör kan man numera få med inbyggt slutsteg, medan det går att köpa till ett externt slutsteg (M700, Hypex förstärkarmodul) till dem med stående rör. Jag har också sett Hypexmoduler inbyggda i rackchassin, en fördel med att vara en extremt liten ”fabrik” som verkligen bygger allt för hand. För den som undrar fanns det förut en annan slutstegsmodul från Jule, Minnie 800, som baserades på samma ICE Powerkrets (250x2) som exempelvis Gallien Krueger MB Fusion 800, men det nya slutsteget är ännu kralligare (och dyrare).
På Monique kopplar man in basen till höger, och den första ratten är Sensitivity, och den ratten påverkar karaktären på ljudet rejält. Ok, det är 9 dB skillnad mellan min och max också, men de stora skillnaderna är i ljudets textur, övertonsmättnad och anslagskänslighet. Enkelt uttryckt är det som att gå från en nästan helt ren signal till ett happy place där basen låter lite bättre, lite fetare och med lite mer krämig rörkompression. Den som vill ha vrålande dist får dock leta annorstädes, här är det på sin höjd lite ludd i kanterna som erbjuds. Har man en passiv bas eller vill få upp nivån drar man ut Sensitivity och tjänar på så sätt 4 dB.
Efter denna smått magiska ratt kommer tonkontrollerna, tre till antalet: Low (shelving med riktigt låg ingreppsfrekvens, +-12 dB @ 26 Hz, mörkblå och ljusgrön kurva), Mid (+7-11 dB @ 1,3 kHz notch, röda) och High (+-12 dB shelving, brun och blågrön, med ett extremt brett ingreppsområde, och jag är inte man att säga något vettigt om karaktäristiken på det filtret). Samtliga filter är extremt flacka, och i grundläge (alla rattar i mitten, knallblå) är det ett par dB plus i basen och knappt 4 dB minus längst upp i diskanten.
Filtren ska enligt Jule ge +-20 dB, men det är som synes lite optimistiskt. Däremot påverkar de olika rattarna inte varandras funktion, så om du drar på fullt på diskant och rullar av mid helt blir det inte stor skillnad för de tar till största delen ut varann, och drar du på alla kontroller fullt blir det rejält mycket starkare över hela frekvensbandet.
Jag lyckas inte få till någon riktigt rak frekvensgång (men +-3 dB är ganska lite…), men å andra sidan finns det heller ingen möjlighet att ställa in något ljud som låter annat än underbart!
Den sista ratten på framsidan är Line Level, och det är den normala volymratten som styr utnivån på baksidans telejack. På baksidan finns också en XLR DI med separat volymkontroll.
Jag lät Oscar Ammer på Echobox ratta Monique åt mig vid en inspelning, och med passiv bas hamnade kontrollerna då här: Bas 0, Mid kl 1, Diskant 0 och Sensitivity kl 2. Basen var en passiv Valenti JJ (bäbisblå!) med båda mickarna på fullt. Nere i min repan drog jag gärna på lite extra bas, men det kostar ju på att göra så i inspelningssammanhang.
Andra jag pratat med tycker att man helst ska dra på Sensitivityn fullt, men jag tycker att det går att hitta olika sweet spots beroende på anslag, bas och tonideal.
När det gäller eq-reglagen är det extremt svårt att hitta någon inställning som låter annat än superbt, men samtidigt är detta ingen eq att till exempel ”fixa” ett problemrum eller ”kötta på lågmidden” med. Nej, man får Moniqueljudet hur man än gör, och det är inte illa!
Jag har, under den tid jag använt Monique, blivit väldigt förtjust i framför allt den där svårfångade känslan av att jag kanske ändå är rätt ok på bas, och att den där tonen som sitter i mina fingrar kanske är rätt konkurrenskraftig ändå. Jag är också extremt svag för riktiga kvalitetsbyggen, och för mig är Jule Monique en produkt i samma anda som en riktigt dyr klocka, en riktig cykel eller en fullt funktionell skulptur. Som studioverktyg är den lätt värd varenda krona, och till och med live är den användbar, om så endast därför att du kommer att spela lite bättre än normalt bara för att det låter så jäkla bra!
Jule M700 är slutsteget, och det baseras på en Hypexmodul som levererar rejält med ström, och även drygt 1 kW i 2 ohm. På baksidan hittar vi dubbla speakonkontkater samt fläkt på/av, medan ingången som standard sitter på framsiden bredvid volymratten.
Den enda anledningen till att jag inte mätte steget i 1 ohm är att jag inte ville riskera att förstöra något, då just det steget jag hade ägs av en privatperson. För den som inte är van vid kuben kommer siffrorna här: 8 ohm 390 W, 4 ohm 666 W och 2 ohm 1025 W, allt mätt dynamiskt vid 1% THD.
