Ampeg SVP-BSP
Postat: sön 19 aug 2007, 09:59
Jaha, då gör jag ett första försök till recension! Uppdateras efterhand...
Kortfattat så är det en tvåkanalig preamp med separata effektloopar för respektive kanal. Ljuden kan skickas till slutsteg var för sig eller kombinerat. Det finns också balanserade utgångar med dedikerade volymkontroller och en tuner out.
Framsidan är lite skrämmande till en början, men efter en snabbtitt så fattar man det mesta. Ingången har en pad (-6 dB) för heta/aktiva mikar och en muteknapp för ljudlös stämning (kan styras med footswitch).
Den rena kanalen är enkel: Gain, bas, mid, diskant och volym. Bas- och diskantrattarna kan dras ut för Ampegs välbekanta Ultraboost, volymratten aktiverar kompressorn om den dras ut.
Distkanalen är nästan lika enkel: Gain, bas, semiparametrisk mid (en boost/cut- och en frekvensratt), diskant och volym. Gainratten aktiverar en boost om den dras ut och volymratten har en gatefunktion som slår av kanalen när det inte kommer nå'n signal.
Slutligen finns en "ren eller dist-knapp" och en "både och-knapp".
För att få ut mesta möjliga ur den gäller det att veta vad man vill ha. Med lite kreativt rattande går det att få tillgång till ett rent, ett tokdistat och ett lite lagom överstyrt ljud bara genom några få knapptryckningar. Kör man med footswitch så har man två ljud att växla mellan. Man kan givetvis ratta in världens bästa ljud och se'n lämna det så...
Den rena kanalen är busenkel och låter bra. Filterfrekvenserna är väl valda och det händer grejer när man skruvar på dem. Ultrafunktionerna är desamma som på SVT-topparna, de lägger till topp och botten där det behövs.
Distkanalen är det som gör den här preampen till nå't alldeles extra. Det finns möjlighet till alla sorters dist, från lite grynig rörkänsla till vrålande rundgång! Med gainen på 10 så tror man inte att det går att få mer dist. Då drar man ut ratten och aktiverar boostfunktionen och huden börjar smälta (så där som i atombombscenen i Terminator ungefär)...
Magin uppstår när man kombinerar kanalerna. Ett rent, fast och mulligt ljud från den rena kanalen mixat med ett distat, basfattigt ljud från distkanalen blir tillsammans ett riktig bra basljud. Både Jack Bruces Creamljud och Doug Pinnicks (King's X) blytunga basmuller finns inom räckhåll, det gäller bara att välja rätt bas och teknik för att komma riktig nära.
På minussidan hittar jag två saker:
För det första, kompressorn (som inte nämns med en stavelse i manualen!) är väldigt hårdhänt. Attacken i första tonen slår igenom, se'n trycks ljudet ihop rejält. Så länge man matar på och inte låter tonerna ringa ut eller tystna så är kompressorn helt OK, men spelar man med lite luft mellan dem så pumpar den friskt. Den hjälper dock till att få fram s.k. pinch harmonics (flageoletter med högerhanden) som Sheehan brukar slänga in lite här och där
För det andra så är distkanalens gate också lite för abrupt. Den klipper utklingande toner och lämnar därmed den rena kanalen ensam. Det låter väldigt skumt när hela karaktären bara försvinner! Å andra sidan så slipper man oljud mellan låtar etc. Det vore trevligt att kunna justera tröskelvärdet själv.
Mina klagomål är troligen irrelevanta för en majoritet av spekulanterna på denna apparat. Om man bara spelar tillräckligt hårt och snabbt och med rock'n roll-attityd så funkar både kompressorn och gaten helt klanderfritt. Det är ju trots allt Billy Sheehan som designat den och han lämnar sällan några mellanrum mellan tonerna
Ska man spela mespop så får man använda de dubbla effektlooparna till en känsligare kompressor eller helt enkelt köpa en annan preamp!
Tillägg I: En vecka senare...
Jag har landat på ett fett, runt ljud med lite dämpad mid och en liten lätt distkrydda på toppen. Om man spelar löst hörs disten knappt alls, men om man trycker till lite extra så börjar det morra fint.
Kompressorn är avstängd men gatefunktionen fungerar ganska bra nu tycker jag.
Nu börjar jag bli lite sugen på att testa effektlooparna, men tyvärr så har jag sålt av pedalbeståndet...
Tillägg II: Två månader senare...
Distkanalen solo blir en alldeles fantastisk gitarrförstärkare! Skitigt, basic bluesrockljud utan problem! Stones, AC/DC och liknande är inga svårigheter att få fram.
Tillägg III:
Dereborn bevisade just att det går att få till ett ganska övertygande Lemmyljud med den när han drog av Ace of Spades så tapeterna krullade sig!
Kortfattat så är det en tvåkanalig preamp med separata effektloopar för respektive kanal. Ljuden kan skickas till slutsteg var för sig eller kombinerat. Det finns också balanserade utgångar med dedikerade volymkontroller och en tuner out.
Framsidan är lite skrämmande till en början, men efter en snabbtitt så fattar man det mesta. Ingången har en pad (-6 dB) för heta/aktiva mikar och en muteknapp för ljudlös stämning (kan styras med footswitch).
Den rena kanalen är enkel: Gain, bas, mid, diskant och volym. Bas- och diskantrattarna kan dras ut för Ampegs välbekanta Ultraboost, volymratten aktiverar kompressorn om den dras ut.
Distkanalen är nästan lika enkel: Gain, bas, semiparametrisk mid (en boost/cut- och en frekvensratt), diskant och volym. Gainratten aktiverar en boost om den dras ut och volymratten har en gatefunktion som slår av kanalen när det inte kommer nå'n signal.
Slutligen finns en "ren eller dist-knapp" och en "både och-knapp".
För att få ut mesta möjliga ur den gäller det att veta vad man vill ha. Med lite kreativt rattande går det att få tillgång till ett rent, ett tokdistat och ett lite lagom överstyrt ljud bara genom några få knapptryckningar. Kör man med footswitch så har man två ljud att växla mellan. Man kan givetvis ratta in världens bästa ljud och se'n lämna det så...
Den rena kanalen är busenkel och låter bra. Filterfrekvenserna är väl valda och det händer grejer när man skruvar på dem. Ultrafunktionerna är desamma som på SVT-topparna, de lägger till topp och botten där det behövs.
Distkanalen är det som gör den här preampen till nå't alldeles extra. Det finns möjlighet till alla sorters dist, från lite grynig rörkänsla till vrålande rundgång! Med gainen på 10 så tror man inte att det går att få mer dist. Då drar man ut ratten och aktiverar boostfunktionen och huden börjar smälta (så där som i atombombscenen i Terminator ungefär)...
Magin uppstår när man kombinerar kanalerna. Ett rent, fast och mulligt ljud från den rena kanalen mixat med ett distat, basfattigt ljud från distkanalen blir tillsammans ett riktig bra basljud. Både Jack Bruces Creamljud och Doug Pinnicks (King's X) blytunga basmuller finns inom räckhåll, det gäller bara att välja rätt bas och teknik för att komma riktig nära.
På minussidan hittar jag två saker:
För det första, kompressorn (som inte nämns med en stavelse i manualen!) är väldigt hårdhänt. Attacken i första tonen slår igenom, se'n trycks ljudet ihop rejält. Så länge man matar på och inte låter tonerna ringa ut eller tystna så är kompressorn helt OK, men spelar man med lite luft mellan dem så pumpar den friskt. Den hjälper dock till att få fram s.k. pinch harmonics (flageoletter med högerhanden) som Sheehan brukar slänga in lite här och där
För det andra så är distkanalens gate också lite för abrupt. Den klipper utklingande toner och lämnar därmed den rena kanalen ensam. Det låter väldigt skumt när hela karaktären bara försvinner! Å andra sidan så slipper man oljud mellan låtar etc. Det vore trevligt att kunna justera tröskelvärdet själv.
Mina klagomål är troligen irrelevanta för en majoritet av spekulanterna på denna apparat. Om man bara spelar tillräckligt hårt och snabbt och med rock'n roll-attityd så funkar både kompressorn och gaten helt klanderfritt. Det är ju trots allt Billy Sheehan som designat den och han lämnar sällan några mellanrum mellan tonerna
Ska man spela mespop så får man använda de dubbla effektlooparna till en känsligare kompressor eller helt enkelt köpa en annan preamp!
Tillägg I: En vecka senare...
Jag har landat på ett fett, runt ljud med lite dämpad mid och en liten lätt distkrydda på toppen. Om man spelar löst hörs disten knappt alls, men om man trycker till lite extra så börjar det morra fint.
Kompressorn är avstängd men gatefunktionen fungerar ganska bra nu tycker jag.
Nu börjar jag bli lite sugen på att testa effektlooparna, men tyvärr så har jag sålt av pedalbeståndet...
Tillägg II: Två månader senare...
Distkanalen solo blir en alldeles fantastisk gitarrförstärkare! Skitigt, basic bluesrockljud utan problem! Stones, AC/DC och liknande är inga svårigheter att få fram.
Tillägg III:
Dereborn bevisade just att det går att få till ett ganska övertygande Lemmyljud med den när han drog av Ace of Spades så tapeterna krullade sig!
