Halsen är en enbits lönnhals, 42 mm bred vid sadeln och 22 mm tjock vid första band. Det kunde ha varit ett par millimeter till, men den är helt OK. Kroppen är, enligt tillverkaren, av furu. Det stämmer säkert, men ådringen är förvillande lik ask. Butterscotchfinishen är spegelblank, jämn och snygg. Man vill nästan slicka på den...
Vikten är 3,6 kg och basen är välbalanserad både i knät och hängande i axelband.
Ljudmässigt är den precis som den ska, mjuk och välbalanserad. Rullar man av tonkontrollen så låter det "gammalt" trots nya rounds.
Om man jämför den med andra modeller så har den både för- och nackdelar. Jag har tidigare haft tre Fendermodeller - Sting signature, Classic '51 och Telecaster '68. Alla dessa har haft småsaker som jag irriterat mig på, därav de ständiga bytena.
Sting signature: Den var helrätt förutom ett par grejer. Dels det anskrämliga blockinlägget på tolfte band och en lite för tanig hals, men framförallt de fula fräsningarna för mikkablar och trussjustering under p-skyddet. Jag vill inte ha p-skyddet på och då går den bort!
Classic '51: Samma sak där, lite för tanig hals, men det mest irriterande är kroppen utan avfasningar, den känns för kantig helt enkelt. Dessutom har båda dessa basar en trist mik, jag bytte till Seymour Duncan SCPB-2 på båda. Inga fula fräsningar dock.
Telecaster '68: Alla rätt utom slabkroppen. Halsen är helrätt, fet och trind. Det känns dock inte nödvändigt att ha en så dyr bas när man inte är 100% nöjd med den.
Squiern har avfasningarna på kroppen, inga fula fräsningar och bra mik. Den känns bra att spela på och den låter bättre än både Stingen och Classicen. Hade bara halsen varit lite fetare... Jag läste på Basschat att den blå modellen hade en grövre hals. Det låter lite skumt, men om någon kan bekräfta eller dementera detta så vore jag tacksam.
Det som tilltalar mig med den här typen av bas är enkelheten. Två träbitar och en mik, fyra strängar och enklast möjliga ljudkontroller. Man kan inte gömma sig bakom en massa gadgets och den har inget lull-lull som kan gå sönder.
Jag tycker om ljudet och känslan, den låter som jag spelar (på gott och ont), det är en ärlig bas. Den känns stadig och jag skulle inte tveka ett ögonblick att giga med den utan back-up.
Det som troligen kommer att ändras framöver är följande:
Stall: Jag tycker att det som sitter på är lite för stort, originalen är nättare. Dessutom vill jag ha string thru så det blir till att borra lite...
Stämskruvar: Strängstolparna har en "midja" som gör att strängarna centreras mitt på. Det leder i sin tur att A-strängen rasslar i sadelspåret eftersom den inte pressas ner ordentligt. Dessutom ska det vara Vintage Reverse på en så'n här bas...
EDIT:
Jag bytte originalsträngarna (Fender 7250ML) mot LaBellaflats. Det botade A-strängrasslet och gav hela basen en helt annorlunda känsla, mjukare och stadigare på samma gång. Lite lätt slipning med våtslippapper och stålull kan nog få den att kännas ännu mera inspelad...
EDIT:
Jag sålde denna men kom aldrig riktigt över skilsmässan, så jag köpte en till...
Samma invändningar kvarstår dock, det blir nog nya stämmisar, ett nytt stringtroughstall, fingerstöd med EN skruv, kanske kåpor och troligen en rejäl omgång med våtslippapper och stålull...
