Seymour Duncan SMB-4a

[NelsonVandal]

Det finns väl massor att läsa om den, men jag fyller ändå på med ett omdöme. Avstånd från stall till mitten av micken är 8,5 cm (jag provade litet fram och tillbaka och fastnade för det läget). Volym och ton är på 250k. Jag har inte provat särskilt många mickar, så ni får väl ta det för vad det är. I mina öron låter den bara helt rätt. Vad mer kan man begära? Hur ofta känner man sig bara sådär nöjd med någonting? Lagom komprimerad, lagom fyllig ton, pondus, musikalisk - i parallelläget såklart. Man hör direkt att det är en MM eller MM-klon. Lika karakteristisk som en p-bas. Micken är OK även i serie och som singel, men har inte samma sexiga karaktärsfulla ljud. I singelläget är den ovanligt benägen att ta upp störningar. Söker man bitande diskant och ett extremt skarpt utmejslat ljud är det här fel pickup. Ska man bygga en bas och och inte är säker på om man ska välja p eller j, varför inte satsa på MM.

Jag har funderat över om jag skulle löda ihop en preamp, och i så fall vilka kontroller som kunde vara användbara, men nu undrar jag om jag över huvud taget vill lägga till något. Kanske bara en bufferförstärkare och fortsätta med passiv ton. Ni som har MM-basar eller andra basar med MM-pickup, skruvar ni något på tonkontrollerna, och vad är det ni brukar lägga till i sådana fall?

Dagen efter jag beställde micken från Thomann hittade jag en mycket gammal men billig Bartolini MME. Så när jag bara orkar ska jag jämföra dem.

Fyll gärna på tråden med erfarenheter från olika MM-mickar.

[Surfin']

Jag har haft denna mick men har nu bytt till en Nordstrand 4.2. De har samma sound men känner att Nordstranden är lite mer "organisk". Det som är plus med SD's version är att den låter grymt seriekopplad, Nordstranden låter rent sagt förjävligt i serie, så den har jag enbart i parallell!

Bufferförstärkare? Förklara tack Kör också min mick passivt

[NelsonVandal]

Bufferförstärkare? Förklara tack Kör också min mick passivt

Med bufferförstärkare brukar man mena en krets som inte förstärker ljudsignalen, utan man använder den för att anpassa utgångs- och ingångsimpedansen till vad som är lämpligt i dess omgivning.

Vad gäller gitarrer har ju mickarna en hög utgångsimpedans, flera kiloohm. Det betyder att de lätt påverkas av kretsen som ligger efter mickarna - volym- och tonkontrollerna. För att inte "strypa" mickarna väljer man potentiometrar med ännu högre impedans - flera hundra kiloohm. Utgången från gitarren blir därmed mycket känslig - för störningar, kapacitansen i kabeln och ingångsimpedansen i förstärkaren eller effektpedalen.

Nu till bufferförstärkaren. Om man inte behöver göra ljudsignalen starkare utan bara anpassa impedanserna, kan man välja en mycket enkel och billig krets som inte sabbar ljudet (får det att låta transistorförstärkare om det). Allt som krävs är en enda JFET transistor, några motstånd och kondensatorer. Denna buffer ligger efter volym- och tonkontrollen, och gör då att man får en hög impedans på ingången som inte "lastar ner" potentiometrarna, och som gör att man får en låg utgångsimpedans från gitarren som blir "okänslig" för störningar, kabelns kapacitans och förstärkarens ingångsimpedans.

Ska man ha aktiva tonkontroller, måste man ha en mer komplicerad krets som också förstärker signalen. Nu för tiden finns det billiga förstärkarkretsar (opamps) som i princip låter så bra att man inte hör att de är där (om man inte är extrem ljudsnobb). Använder man polypropylenkondensatorer färgar de heller inte ljudet särskilt mycket. Jag har inte så mycket erfarenhet från aktiva kretsar i musikinstrument, men det är osannolikt att någon i ett blindtest skulle kunna höra om det sitter en aktiv krets i basen eller inte. Kriget om passiv vs aktiv är nog mest känslomässig och färgad av erfarenheter från dåligt anpassade kretsar.

[NelsonVandal]

Så, nu har jag testat Bartolini MME. Till att börja med kan jag säga att dummy-coil är helt värdelöst! Single coil låter bäst som äkta single coil utan dummy. I serieläget låter den dovt och livlöst och i parallelläget låter den tunt och rassligt.

SD låter MYCKET mer likt Musicman (nu har jag ju inte spelat på en MM, utan har ljud från skivor som referens), och i mina öron rätt och slätt bättre. Bartolinin är mindre rock 'n' roll, har inte samma sex appeal, har ingen riktig karaktär. SDn har högre output och låter odiskutabelt bäst i parallelläge, men låter OK även som seriekopplad (inte helt olikt en p-bas) och något sämre som single coil. Bartolinin har nog ett bättre och mer användbart singlecoilläge, och den är inte uppenbart bättre som parallell än seriell. Man skulle nästan kunna tro att den är designad att användas som seriekopplad. Jag kan tänka mig att Bartolinin gör sig bättre till jazzigare musik. Generellt är SDn mer "skopad" med tyngre bas och krispigare diskant, och den har också mer "knorr". Bartolinin är mer "midorienterad", mer neutral och verkar ha en stillsammare resonanstopp, och det kanske är det som gör att den har mindre karaktär.

Bartolinin verkar vara bättre skärmad, då den är betydligt tystare och mindre benägen att ta upp störningar i singleläget.

Även utseendemässigt föredrar jag SD som ser kaxig ut och levererar precis det även ljudmässigt. Bartolinin ger ett mer kvalitativt intryck och känns otroligt robust - byggd som en tank som man säger.