Förstår inte grejen med ditt pensionärshat, det är tongivande i din argumentation...inber skrev:Vad är schysst och ärligt när man ska göra affärer? Jag har på eget initiativ prutat upp min nybyggda villa med en ansenlig summa pengar, eftersom jag fått mycket för pengarna och byggaren riskerade att gå back. Det kändes bra i magen och jag hade inte behövt göra det, eftersom fastprisavtalet sa något annat.mojo skrev:Det handlar inte om att frigöra en köpare/säljare från ett ansvar, det handlar om att vara juste och ärlig. Kortfattat så står du i din kommentar för det krämarbeteende jag tycker är vidrigt. Lurar du småungar på godis också?inber skrev:Problemet uppstår väl om säljaren frågar efter någon slags objektivt marknadsvärde och får en lögn till svar. Samtidigt är det en jävla konstig inställning att man som köpare har någon slags moralisk förpliktelse att alltid betala marknadsvärdet (vad det nu är...). Det innebär att fyndköp alltid är moraliskt förkastliga, eftersom man köpt för billigt. I synnerhet om det är en änka eller någon stackars gamling inblandad, som det definitionsmässigt är synd om, trots att gamlingar i allmänhet kan vara både griniga, elaka och giriga. Det är dessutom en ganska märklig människosyn - att människor inte kan förväntas ta ansvar för vad de gör i affärstransaktioner. Alla kan alltså antas vara så halta och lytta uppe i huvudet så att vi andra måste ta ansvar åt dem, så att stackarna inte känner sig lurade.mojo skrev:Det är trots allt skillnad på att skambuda utifrån okunskap och att skambuda/blåsa när man vet en varas värde.
En musikhandlare i dalarna lurade av en änka makens vardagsrumsspelade B3 inkl. leslie, baspedalerna var strumptrampade citat:"En gammal orgel, stor o otymplig som inte är lättsåld......." Han bytte in den mot ett digitalpiano och sålde B3:an till Sven-Ingvars för 80.000 kr.....
Fy sjutton.
Jag delar bassmayhems inställning - att jag hellre handlar i min lokala musikaffär än tjänar några procent hos tüsken. Billigast är inte alltid bäst. Stöder jag inte min lokala affär, så försvinner den.
Samtidigt förväntar jag mig att jag har med vuxna människor att göra, som tar ansvar för sina handlingar. En köpare gör alltid en annan ekonomisk bedömning än säljaren. Tanten med B3:an var säkert jättenöjd med att ha fått ett bra digitalpiano och mer plats i vardagsrummet. Hade det varit jag som varit tanten, så hade jag kanske - men bara kanske - bannat mig själv för att jag inte låtit barnbarnen googla fram vad åbäket var värt innan jag började prata med musikhandlare. Sen skulle jag nog också bannat mig själv för att jag förväxlat motparten i en affärstransaktion (=musikhandlaren) med någon slags kompis, som ger mig goda råd.
Men frågan är om tanten ens känner sig lurad? I så fall kunde hon väl ringt till Sven-Ingvars själv istället för att oja sig i efterhand.
Men om en gammal tant ville sälja en gammal orgel till mig och själv tyckte det var ett jävla åbäke, så skulle jag säkert känt mig nöjd med att ha gett henne ett splitternytt piano för 15 (?) tusen, även om jag insett att det kanske gick att sälja dyrare till rätt person - och även om någon snusförnuftig expert på Pratabas redan från början "visste" att just nn ville betala mer för den.
För att gå ihop behöver en butik ha en marginal på ca 20-30 %. Det motsvarar ett pålägg på 25-42 %. Det innebär att köpa in för 10 000 och sälja för 14 200 spänn. Annars får musikhandlarens barn ingen mat.
Är det schysst och ärligt att sälja en grej för 14 200 kr som man själv bara betalt 10 000 för? Eller är det krämarmentalitet?
Jag satte bredvid ett par pensionärer en gång på fritidsområdet Hellasgården i Stockholm, som gnällde fanimej i tio minuter över att mackan kostade hela 16 (!) kronor, när brödet bara kostade två spänn på Konsum. De missade helt att lokalen kostar pengar och personalen vill ha lön och att stället säljer noll mackor om vädret är uselt. Jag var på vippen att slå min skridsko i skallen på dem och ångrar nog än i dag att jag inte gjorde det.
Gränsen mellan det du kallar krämarmentalitet och att göra vanliga affärer är nog inte så lätt att dra. Eller så är det jag som är en moraliskt tvivelaktig person, som i mitt etiska moras inte förstår att en marginal på över x % är djupt tveksam.
Jag har gjort och gör bra affärer både som säljare och köpare, men skulle aldrig blåsa, utnyttja någons okunskap eller utsatta läge. Där skiljer vi oss markant åt du o jag.
Däremot det där med skridskon, som du likt en tomahawk vill sätta i pannan på pensionärer, skulle jag kunna ställa upp på..... förutsatt att det är en krämare
Självklart skall musikhandlarna ha sin vinst, det har aldrig varit tal om annat.
Låt oss konstatera att du och jag aldrig kommer att göra en affär. Det kan vi i alla fall vara överens om
