PrataBas

...om man spelar med såna som inte är på samma nivå som en själv?

Jag menar, jag spelar med en kille på trummor som inte är något vidare bra och enligt mitt tycke saknar han den där "omedelbara taktkänslan".
Min trummis säger att gitarristen är jätteduktig på gitarr men jag vet inte om jag riktigt håller med där. Han spelar väl kompgitarr bra men när det kommer till solo eller nån liten "räka" så hör jag mest toner som inte passar in.
Repade idag och hade med mig en gammal spelkompis på gitarr och det blev ett jävla lyft direkt trots att han inte kunde låtarna, vi bara "kände" på ett gäng låtar. Men han improviserade lite sologrejer och annat så det lät bra, och när jag bad honom lägga en sångstämma så satt det direkt. Med den andra gitarristen så funkar det inte så bra med stämmor, han sjunger samma som mig...

Jag sa till min gamla spelkompis efter vi hade repat att jag tycker att jag är ganska dålig på bas, men han höll inte med. Det var då jag började fundera om jag sänker min nivå när jag spelar med de andra. Han sa att om man spelar med såna som är lika bra eller lite bättre än en själv så strävar man ju efter att ligga på samma nivå, man gör sitt yttersta för att det ska funka och låta bra.

Vad tror ni, kan det stämma det som står i topic?

Jag har alltid försökt hålla mig borta från att spela med folk som är sämre.
Det kan låta snobbigt , men man får välja vilka man lirar med , man är aldrig bättre än sitt senaste gig.

kanifflesmannen skrev:...om man spelar med såna som inte är på samma nivå som en själv?

Jag menar, jag spelar med en kille på trummor som inte är något vidare bra och enligt mitt tycke saknar han den där "omedelbara taktkänslan".
Min trummis säger att gitarristen är jätteduktig på gitarr men jag vet inte om jag riktigt håller med där. Han spelar väl kompgitarr bra men när det kommer till solo eller nån liten "räka" så hör jag mest toner som inte passar in.

Dina bandpolare kommer förmodligen att sänka dig om dom läser det här forumet.


Jag tror definitivt att man höjer sin egen nivå i rätt sammanhang, tror dock inte att det behöver vara att spela tillsammans med tekniskt drivna musiker. Följdaktligen så ja, om man känner så som du beskriver så tror jag inte att man levererar på sin högsta nivå.

Jo, det tyckte min gamla spelkompis efter att ha repat lite idag. Han hade spelat med såna som var sämre förut och ville inte lägga ner nån tid på sånt som bara känns jobbigt. När det inte svänger på grund av en trummis som spelar dåligt tex. Trummisen är en rätt bra kompis så man har inte hjärta att säga åt honom hur det verkligen ligger till...

Tror inte det är nån risk att de läser detta men om de gör det så...
So be it.

Definiera "bra"? Vilka musiker är bra eller bättre än en själv? Ofta är det man själv som brister i öppensinnighet och att dom skyddlappar man har kanske gör att man inte har förmågan att uppskatta personen i fråga.

Så länge vi håller borta teknik och fokuserar på musikalitet kan jag förstå frågan. Man vill gärna spela med folk som håller samma klass vad det gäller musikalitet och känsla för musiken som en själv men om någon inte kan spela ett gitarrsolo, det bryr jag mig inte ett dugg om så länge dom gör sitt jobb i övrigt. Vilket kanske kan låta konstigt. Men för mig handlar musik om uttryck och personlighet mer än teknisk fulländning och jag har spelat med många som haft klara brister i teknik men slår många på fingrarna vad det gäller personlighet och "känsla". En av dom saker som jag själv har lättast för vad det gäller musik är tempo och detta har genom åren gjort att jag periodvis haft svårt för trummisar som svajar lite i tempo. Men nu, efter att ha spelat i över 30 år, har jag släppt det och nästintill välkomnar "mänskliga brister" i musik så länge som dom är musikaliska. Jag har nyligen producerat en platta med en artist och trummisen i fråga är inte det stadigaste som finns vad det gäller tempo. Och över lag gör han otroligt lite trumfill och finesser. Men vi har valt att inte spela in efter klick den här gången så tempoväxlingarna, som ju givetvis inte är drastiska, blir aldrig någonting annat än musikaliska. Han spelar över lag väldigt basic och har bristande teknik och tempot kan fara lite men den där rackarn är nog en av dom största musikanter som jag någonsin jobbat med. Det svänger jävlar i pappa och det finns en så´n finurlighet och personlighet i det han gör så att man blir mörkrädd när pengen väl trillat ner och man vågar inser att det faktiskt finns fler sätt att spela musik på än enligt sina egna inskränkta normer.

Luddig fråga och luddigt svar men man måste gå på magkänslan. Så länge det känns rätt är det bara att köra och man måste vänja sig vid tanken att ens egna tankar om musik kan vara en nackdel i musicerandet. Jag har kommit fram till att det bästa man kan göra är att släppa garden, öppna upp sina sinnen och ta det bästa ur folk. Om någon svajar i tempot ibland ska man inte streta emot utan följa med och om man tycker att någon spelar dåliga gitarr solon men i övrigt kompar bra så är det oftast bäst att kommunicera och jobba tillsammans utan att någon känner sig utsatt och påhoppad så att slutresultatet blir bra. Man kan utan problem be någon att ändra inställning till t.ex. ett solo om man gör det på rätt sätt. Det har hänt mer än en gång att någonting som initialt är tänkt som ett regelrätt solo i slutänden blivit någonting helt annat. Konstiga ljud och effekter eller ett en-tons solo med mycket attityd.....

Jag tar hellre en begränsad men öppensinnad och trevlig "musikant" vilken dag som helst hellre än en tekniskt driven "musiker" med en attityd. Men sen finns det ju gränser. Snubben får ju inte vara hur dålig som helst eller göra prylar som definitivt inte passar in. Allt är beroende på situationen och vilken musikstil det handlar om. Jävlar vad jag är luddig nu då...!!

För att svara på din fråga: Jag tror inte att man sänker sig till någons nivå utan i dom bästa av världar anpassar man sitt spel efter den musik och dom omständigheter som är och i dom bästa av världar sker detta av sig själv utan att man gör det medvetet. Och åter igen, vem är "bra" och vad är att spela "bra"?

//Jan

Spelar man med en usel trummis är det ju helt hopplöst att spela bas...
Det är klart att man sänker sig ett par snäpp då.
Basist och Batterist måste ju vara lika tighta som Hans och Greta.

Edit:

Med usel trummis menar jag en som inte har "känslan" oavsett om han är teknisk som fan eller inte.

Hellboy: Kan man spela det man ska spela så är man bra, eller ja, sålänge man kan spela det så är man inte dålig på det. Eller något.. Allt över det är bra

Hellboy skrev:Definiera "bra"? Vilka musiker är bra eller bättre än en själv? Ofta är det man själv som brister i öppensinnighet och att dom skyddlappar man har kanske gör att man inte har förmågan att uppskatta personen i fråga.

Så länge vi håller borta teknik och fokuserar på musikalitet kan jag förstå frågan. Man vill gärna spela med folk som håller samma klass vad det gäller musikalitet och känsla för musiken som en själv men om någon inte kan spela ett gitarrsolo, det bryr jag mig inte ett dugg om så länge dom gör sitt jobb i övrigt. Vilket kanske kan låta konstigt. Men för mig handlar musik om uttryck och personlighet mer än teknisk fulländning och jag har spelat med många som haft klara brister i teknik men slår många på fingrarna vad det gäller personlighet och "känsla". En av dom saker som jag själv har lättast för vad det gäller musik är tempo och detta har genom åren gjort att jag periodvis haft svårt för trummisar som svajar lite i tempo. Men nu, efter att ha spelat i över 30 år, har jag släppt det och nästintill välkomnar "mänskliga brister" i musik så länge som dom är musikaliska. Jag har nyligen producerat en platta med en artist och trummisen i fråga är inte det stadigaste som finns vad det gäller tempo. Och över lag gör han otroligt lite trumfill och finesser. Men vi har valt att inte spela in efter klick den här gången så tempoväxlingarna, som ju givetvis inte är drastiska, blir aldrig någonting annat än musikaliska. Han spelar över lag väldigt basic och har bristande teknik och tempot kan fara lite men den där rackarn är nog en av dom största musikanter som jag någonsin jobbat med. Det svänger jävlar i pappa och det finns en så´n finurlighet och personlighet i det han gör så att man blir mörkrädd när pengen väl trillat ner och man vågar inser att det faktiskt finns fler sätt att spela musik på än enligt sina egna inskränkta normer.

Luddig fråga och luddigt svar men man måste gå på magkänslan. Så länge det känns rätt är det bara att köra och man måste vänja sig vid tanken att ens egna tankar om musik kan vara en nackdel i musicerandet. Jag har kommit fram till att det bästa man kan göra är att släppa garden, öppna upp sina sinnen och ta det bästa ur folk. Om någon svajar i tempot ibland ska man inte streta emot utan följa med och om man tycker att någon spelar dåliga gitarr solon men i övrigt kompar bra så är det oftast bäst att kommunicera och jobba tillsammans utan att någon känner sig utsatt och påhoppad så att slutresultatet blir bra. Man kan utan problem be någon att ändra inställning till t.ex. ett solo om man gör det på rätt sätt. Det har hänt mer än en gång att någonting som initialt är tänkt som ett regelrätt solo i slutänden blivit någonting helt annat. Konstiga ljud och effekter eller ett en-tons solo med mycket attityd.....

Jag tar hellre en begränsad men öppensinnad och trevlig "musikant" vilken dag som helst hellre än en tekniskt driven "musiker" med en attityd. Men sen finns det ju gränser. Snubben får ju inte vara hur dålig som helst eller göra prylar som definitivt inte passar in. Allt är beroende på situationen och vilken musikstil det handlar om. Jävlar vad jag är luddig nu då...!!

För att svara på din fråga: Jag tror inte att man sänker sig till någons nivå utan i dom bästa av världar anpassar man sitt spel efter den musik och dom omständigheter som är och i dom bästa av världar sker detta av sig själv utan att man gör det medvetet. Och åter igen, vem är "bra" och vad är att spela "bra"?

//Jan

Det är just det med musikalitet som jag funderar på om han har så mycket av min trummis. Öppensinnad och trevlig är han men musikant?
Han har tagit trumlektioner när han gick folkhögskola för ett år sen. Han blev väl lite bättre men inte så mycket. Vi spelade in några låtar hemma hos mig och gitarristen skulle spela nåt solo på nån låt, inga svåra eller snabba tekniska grejor, men det svängde liksom inte. Det kan ju vara att han är lite oengagerad helt enkelt. Att han inte orkat repa in låtarna riktigt. Han kanske är bättre än jag har märkt. Nu är jag ingen superbasist på något sätt utan klarar väl av det jag spelar ungefär. Men tycker ändå att jag har en viss känsla för musiken och hur det ska låta. Skulle hemskt gärna ha lite stämsång tex.

Skulle säga att, ja du sänker dig om du ägnar all tid du spelar bas på åt bandet. Spelar du själv i bland så håller du ju fortfarande uppe det gamla.

kanifflesmannen skrev: Det är just det med musikalitet som jag funderar på om han har så mycket av min trummis. Öppensinnad och trevlig är han men musikant?
Han har tagit trumlektioner när han gick folkhögskola för ett år sen. Han blev väl lite bättre men inte så mycket. Vi spelade in några låtar hemma hos mig och gitarristen skulle spela nåt solo på nån låt, inga svåra eller snabba tekniska grejor, men det svängde liksom inte. Det kan ju vara att han är lite oengagerad helt enkelt. Att han inte orkat repa in låtarna riktigt. Han kanske är bättre än jag har märkt. Nu är jag ingen superbasist på något sätt utan klarar väl av det jag spelar ungefär. Men tycker ändå att jag har en viss känsla för musiken och hur det ska låta. Skulle hemskt gärna ha lite stämsång tex.

Det här är en svår fråga. Det blir ju lätt diffust. Brister engagemanget är det ju ganska enkelt oberoende om han spelar bra eller inte. Man ska ALLTID spela med fokus!! Det enda som jag säger är att jag nu uppskattar musiker på ett annat sätt än vad jag gjorde när jag var sämre själv. Och utan att sticka ut hakan för mycket, och jag hoppas att det jag skriver nu inte tas fel, men jag är faktiskt någorlunda hyffsad. Jag är en ganska bra bassist. Om man nu får säga så över huvudet taget. Jag har pluggat i flera år men jag har aktivt försökt att glömma det mesta jag lärt mig på musikskolan för att bli en lite mer intuitiv musiker och jag har jobbat yrkesmässigt under en ganska lång tid och med en del ganska etablerade artister. Men trots det, eller beroende av det, så uppskattar jag mer folk som är mer "basic" och som har personlighet i sitt spel mer än teknisk fulländning. Man går ju igenom olika stadier i sitt liv och det viktiga, känns det som, är att alltid vara öppensinnad i det man gör. Att våga inse att man själv ibland har fel inställning till ett projekt och att någon som man själv upplever som "sämre" eller "oengagerad" kanske i andras ögon gör ett bättre jobb än vad man själv gör.

Och nu när det är sagt så kan jag ju erkänna att jag själv har sagt upp mig från projekt för att det inte "känts rätt" på samma sätt som du nu funderar på vad det gäller din trummis. Och jag har själv också fått sparken av samma anledning då jag inte "känts rätt" av andra i en viss situation. Men det behöver inte betyda att man är en dålig musiker utan mer att man kanske inte är rätt för just den situationen. Detta händer alla flera gånger i livet. Både amatörer och yrkesfolk. Även dom riktigt etablerade. Jag har varit med om att band har upplösts helt och hållet för att dom i bandet inte klarar av att sparka en av sina spelkompisar för att han var FÖR dålig. Några goda vänner hade ett någorlunda etablerat rockband för många år sedan som slets sönder av inre konflikter så dom löste det genom att gå i gruppterapi! Typ familjerådgivning. Där funkade det på det musikaliska planet men inte på det personliga. Nog enda rockbandet någonsin i Sverige som gått i familjeterapi kan jag tro.

Det finns 1000 anledningar till att det inte funkar att spela med folk och det är givetvis helt ok att sparka någon för att han inte är tillräckligt bra eller att hoppa av själv. Eller att man inte just i det stadiet som man befinner sig i livet tycker att musiken som bandet spelar är rolig och att man därför lägger ner. Man ska tycka att det är givande och roligt och man ska trivas i bandet men ibland kan ens egen insnöade inställning och uppfattning göra att man gör fel val eller sabbar bandkemin. Men om du inte trivs eller om varken du eller dom andra i bandet tycker att trummisen är bra så gör någonting åt situationen. Personkemi och musik/musikalitet är svåra grejor om man låter dom vara det men ibland är det helt klart så att en person i ett band faktiskt inte ÄR tillräckligt bra eller har en hemsk attityd och då bör man göra någonting åt det.

//Jan

Brott och straff, någon?

daionsavage skrev:

Johannes skrev:Brott och straff, någon?

...Menar du att man helt enkelt formas av sin omgivning, likt Raskolnikov?

Jag orkade bara de 100 första sidorna som vi skulle läsa inför gruppdiskussionen, vad hände sedan?

Njaäe, jag syftade på att Brott och straff är över 600 sidor lång. Ungefär som vissa av inläggen i denna tråd. Dock inte menat som klagomål, det är ju kul att vi får ta del av de litterära förmågorna här på forumet.

Musik ska man spela för det är kul och för att man tycker det låter "bra" då i ens egna öron, skit i andra och ha kul! Men om känslan finns att det låter "skit" gör något konstruktivt, försök finna "felen" och fixa till det... om det inte går ja då kanske det är dags att dra vidare finna andra att lira med!

Hellboy: jag och kanifflesmannen rör oss i lite andra skikt än du, som är proffsmusiker. När vi säger att någon inte är bra så tolkar jag det som att personen är begränsad på de flesta plan inom musiken. Det kan saknas allt från referenser och teori till känsla, fokus och teknik.

Ungefär så ja.
Ska ta ett snack med grabbarna...
Känns nu som vi har repat in låtar men utan finesser, dvs spelar ackorden som ska vara i låten men inte de smågrejor som gör låten kul att spela och lyssna på.

Ex1. Gitarristen säger: Jag kan den här låten! Men då kan han endast ackordföljden i låten.

Ex2. Min gamla spelkompis sa igår efter att ha provat nån låt: Det är ju mycket att lära sig i den här låten. Och då menade han just allt annat förutom just ackorden.

Jag är av åsikten att det finns en nivå där man själv slutar att pushas/utveklas.. där man själv inte får näring av sina medmusikanter.. det sänker inte nödvändigt vis ens egen förmåga.. men det när den inte heller..
Med tiden skjuts denna nivå framåt om du har förmånen att fortsätta att pushas...

När det inte svänger på grund av en trummis som spelar dåligt tex. Trummisen är en rätt bra kompis så man har inte hjärta att säga åt honom hur det verkligen ligger till...

Svänger det inte så är det inte bra.

Att vid upprepade tillfällen spela med folk som det inte svänger om kan vara skadligt för ens eget sväng.

Se upp!

För att själv utvecklas är det nödvändigt med en utmaning. Om du spelar för att det är kul så är det viktigaste att de du spelar med är kul. Om du spelar för att utvecklas så ska du spela med folk som kan utmana dig tekniskt.

BarbequeVillage skrev:För att själv utvecklas är det nödvändigt med en utmaning. Om du spelar för att det är kul så är det viktigaste att de du spelar med är kul. Om du spelar för att utvecklas så ska du spela med folk som kan utmana dig tekniskt.

...och det är ju sällan kul om det inte svänger...

Det finns ju olika delar av dig som kan utvecklas.

Som basist är jag dock vädligt beroende av en trummis som kan svänga.
Annars skulle jag nog inte stå ut.
Man kan ju se det som en utmaning att göra det bästa möjliga av de resureser som finns.
Det finns en väldig tillfredställelse i det....om man har lite kapellmästarambitioner, vill säga.

Vet inte om ngn sett en dokumentär där Arthur Rubinstein tar tag i en somfoni bestående av oborstade orutinerade ungdomar.
De är för orutinerade för att förstå att stycket de ska spela är på tok för avancerat.
Men Arthur får det till slut att bli bättre än det förmodligen skulle blivit med ett gäng välavlönade flintgubbar.

Geddy_Lee skrev: Vet inte om ngn sett en dokumentär där Arthur Rubinstein tar tag i en symfoni bestående av oborstade orutinerade ungdomar.
De är för orutinerade för att förstå att stycket de ska spela är på tok för avancerat.
Men Arthur får det till slut att bli bättre än det förmodligen skulle blivit med ett gäng välavlönade flintgubbar.

Det var exakt det där jag syftade på i delar av mina inlägg. Man kan få "sämre" musiker att utföra stordåd som inte mer rutinerade kommer i närheten av. Därav också frågan om att definiera vad som är en "bra" musiker. Om någon inte ens kan stämma gitarren eller om dom inte hör när dom spelar fel för att dom inte har något gehör över huvudet taget är ju givetvis nivån på tok för låg. Det finns ju grader i helvetet.

Jag vart och kollade på Sven-Bertil Taube, som ju är en gammal idol för mig, och Håkan Hellström på Berwaldhallen för något år sedan och dom kompades av Stockholms-/eller Radiofilharmonikerna, kommer inte ihåg vilket. Har en känsla att det sitter nästan samma gubbar i båda "banden". Hela jävla orkestern såg fullständigt uttråkade ut när dom skulle kompa Taube. Det såg ut som att dom skulle somna vilken sekund som helst. "Åh nej, inte "Nocturne" IGEN! Fy vad tråkigt....." Men sen klev Håkan upp och sjöng lite halvsurt intoneringsmässigt om att smuggla knark från Köpenhamn och att han hatade Stockholm och helt plötsligt sken hela orkestern upp och såg glada ut och spelade mer engagerat än någonsin. Detta är en omvänd version av vad tråden handlar om. När en ej skolad och lite ruffig sångare/musiker får igång, entusiasmerar och drar det bästa ur luttrade symfoniker. Likadant åt andra hållet....

Men, givetvis, om någon är oengagerad, inte VILL lära sig och spelar helt enkelt för dåligt, gör någonting åt saken.

Ursäkta att jag skriver för långa inlägg.

//Jan

dereborn skrev:

BarbequeVillage skrev:För att själv utvecklas är det nödvändigt med en utmaning. Om du spelar för att det är kul så är det viktigaste att de du spelar med är kul. Om du spelar för att utvecklas så ska du spela med folk som kan utmana dig tekniskt.

...och det är ju sällan kul om det inte svänger...

Vad är SVÄNG då? Ibland upplever man att det inte svänger p.g.a. att man har en annan timing uppfattning än trummisen man spelar med. Det kan bli en dragkamp om hur man förhåller sig till tempot och ens förhållande till ett tempo kan variera från låt till låt beroende hur man man uppfattar att just den låten ska spelas. Och det kan vara rackarns svårt att förändra sitt eget förhållande till ett tempo ibland. Tidigare, för att vara helt ärlig, tänkte och kände jag lite för mycket när jag spelade. Nu följer jag mer med strömmen. Jag lärde mig otroligt mycket under mina år på musikskola men en sak som jag verkligen har haft nackdelar av är lite det "elit tänkande" som man på något sätt får på köpet när man pluggar. Och det har jag gjort mitt bästa för att få bort. Och jag upplever att jag är mer intuitiv nu för tiden och det är jag lycklig över.

//Jan

Vad är SVÄNG då?

Louis Armstrong svarade en gång på den frågan med följande, bevingade uttryck:
"well, if you have to ask - you'll never understand"

Ibland upplever man att det inte svänger p.g.a. att man har en annan timing uppfattning än trummisen man spelar med. Det kan bli en dragkamp om hur man förhåller sig till tempot och ens förhållande till ett tempo kan variera från låt till låt beroende hur man man uppfattar att just den låten ska spelas.

...och ibland handlar det helt enkelt om attt det är en dålig trummis, och då får man vara hur förstående o inkännande som helst, det är ändå inget kul!