Steve Gadd, att bli äldre och intuition etc....
Postat: lör 07 dec 2013, 18:47
Steve Gadd har alltid varit en favorittrummis. Lyhörd och har alltid spelat strålande bra.Jag har tappat räkningen gällande hur ofta man hört rykten om att han avlidit och han har i perioder varit tämligen nerkörd i botten pga droger. Men han har alltid landat på fötterna på något vis. Och nu vid 68 års ålder så spelar han fortfarande helt makalöst bra. Och nästan bättre än på 70-talet ibland. Hittade nyligen en senare liveinspelning med Paul Simon där dom kör "50 ways to leave your lover" som i mycket nästan är Gadd´s signatur-låt. Att jämföra den med en äldre inspelning är intressant och kanske visar lite hur spelet förändras med tiden....
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xhasLyfuT4Y[/youtube]
Jag TROR att det här klippet är från någonstans runt -75/-78 i krokarna. 35 + år sedan. Och detta är från 2000, för 13 år sedan.....:
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=RTiyLuZOs1A[/youtube]
Otroligt svängit och löjligt avslappnat.... En av mina favoritsägningar vad det gäller musiker är när Gadd fick frågan från någon gällande prylar, hans sound och hur han gjort gör att få till det soundet så svarade han: "Jag spelar inte på det sound jag har utan jag spelar på det sound jag får". Och då menade att akustik, olika skinn, trummor etc förändrar utgångspunkten rejält så det han gör är att han anpassar sig och sitt spel till situationen istället för att kämpa för ett ideal. Många musiker har ett spelsätt och ett sound som man håller sig till. Stenhårt plektrumspel, rådistad förstärkare, svagt fingerspel etc.... Och en del musiker vägrar alternativt klarar inte av att förändra sitt spel beroende på vilken situation dom hamnar i. Jag själv gillar Gadd´s grundfilosofi. Att anpassa sig och vara lyhörd för situationen.
Min egen första rejäla lärdom vad det gäller anpassning var när jag vid 17 års ålder spelade i ett rockband (egenskrivna låtar) nere i Småland där sångerskan i bandet inte direkt var så noga med vilka gig hon bokade. Och hon var inte särskilt informativ heller gällande gigen.
Och det var ett hyffsat HÅRT rockband också. Vi skulle göra ett gig på en herrgård i stan, vilket förvånade oss lite, men vi drog dit och satte upp prylarna. Och under soundcheck strax innan kristallkronorna vart på väg att skaka ner kom det folk springande med en chockartad uppsyn. Då visade det sig att vi skulle spela på Centerpartiets årsmöte och medelåldern låg mellan 65 och 70. Sångerskan: -"Glömde jag säga det"? Otroligt duktig trummis i bandet som spelat mycket jazz så han parkerade trumstockarna och tog fram ett par vispar. Gitarristen var en riktig rockgitarrist som aldrig spelat så mycket annat än rock men han drog av disten och skruvade ner och dom två keyboardisterna (varpå den ena spelade på en Yamaha el-flygel. TUNGT instrument att konka runt på! Tro mig!) kopplade ur distar och körde pianoljud/stråkljud. Vi gick från att vara ett tungt rockband till en visgrupp under loppet av två minuter. Och improviserade fram nya arr under tiden vi spelade mer eller mindre. Det vart väldigt uppskattat och vi hade hur roligt som helst, mycket för att situationen var så absurd. Och det funkade! Jag själv var näst yngst i bandet och en sak som jag lärde mig är att det kan vara otroligt kul och utvecklande att bara släppa greppet och kasta sig över stupet. Jag blir nästan glad när saker och ting kukar ur så att man tvingas förändra saker på gig. Om man inte börjar tänka så mycket utan mer känner in situationen och anpassar sig och kör på intuition så klarar man mer än man tror. Tanken kan bli ens egen värsta fiende för då kan man låsa sig. Vilket kanske lite är det Gadd syftar på. Spela i den situation man är istället för att försöka låsa sig vid ett ideal och envist hålla sig fast vid det. Anpassa sig. Flow. Det som skiljer mig nu från då är att jag blev nervös då men nu när det händer konstigheter så tänker jag inte längre.
Sidospår. Hur som. Hur känner ni att ert spel förändrats genom åren? Har ni några filosofiska resonemang runt ert spel? Hur gör ni för att hitta ett "flow" när ni spelar. Och, framförallt, vad tycker ni om Steve Gadd....
//J
http://sv.wikipedia.org/wiki/Flow
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xhasLyfuT4Y[/youtube]
Jag TROR att det här klippet är från någonstans runt -75/-78 i krokarna. 35 + år sedan. Och detta är från 2000, för 13 år sedan.....:
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=RTiyLuZOs1A[/youtube]
Otroligt svängit och löjligt avslappnat.... En av mina favoritsägningar vad det gäller musiker är när Gadd fick frågan från någon gällande prylar, hans sound och hur han gjort gör att få till det soundet så svarade han: "Jag spelar inte på det sound jag har utan jag spelar på det sound jag får". Och då menade att akustik, olika skinn, trummor etc förändrar utgångspunkten rejält så det han gör är att han anpassar sig och sitt spel till situationen istället för att kämpa för ett ideal. Många musiker har ett spelsätt och ett sound som man håller sig till. Stenhårt plektrumspel, rådistad förstärkare, svagt fingerspel etc.... Och en del musiker vägrar alternativt klarar inte av att förändra sitt spel beroende på vilken situation dom hamnar i. Jag själv gillar Gadd´s grundfilosofi. Att anpassa sig och vara lyhörd för situationen.
Min egen första rejäla lärdom vad det gäller anpassning var när jag vid 17 års ålder spelade i ett rockband (egenskrivna låtar) nere i Småland där sångerskan i bandet inte direkt var så noga med vilka gig hon bokade. Och hon var inte särskilt informativ heller gällande gigen.
Och det var ett hyffsat HÅRT rockband också. Vi skulle göra ett gig på en herrgård i stan, vilket förvånade oss lite, men vi drog dit och satte upp prylarna. Och under soundcheck strax innan kristallkronorna vart på väg att skaka ner kom det folk springande med en chockartad uppsyn. Då visade det sig att vi skulle spela på Centerpartiets årsmöte och medelåldern låg mellan 65 och 70. Sångerskan: -"Glömde jag säga det"? Otroligt duktig trummis i bandet som spelat mycket jazz så han parkerade trumstockarna och tog fram ett par vispar. Gitarristen var en riktig rockgitarrist som aldrig spelat så mycket annat än rock men han drog av disten och skruvade ner och dom två keyboardisterna (varpå den ena spelade på en Yamaha el-flygel. TUNGT instrument att konka runt på! Tro mig!) kopplade ur distar och körde pianoljud/stråkljud. Vi gick från att vara ett tungt rockband till en visgrupp under loppet av två minuter. Och improviserade fram nya arr under tiden vi spelade mer eller mindre. Det vart väldigt uppskattat och vi hade hur roligt som helst, mycket för att situationen var så absurd. Och det funkade! Jag själv var näst yngst i bandet och en sak som jag lärde mig är att det kan vara otroligt kul och utvecklande att bara släppa greppet och kasta sig över stupet. Jag blir nästan glad när saker och ting kukar ur så att man tvingas förändra saker på gig. Om man inte börjar tänka så mycket utan mer känner in situationen och anpassar sig och kör på intuition så klarar man mer än man tror. Tanken kan bli ens egen värsta fiende för då kan man låsa sig. Vilket kanske lite är det Gadd syftar på. Spela i den situation man är istället för att försöka låsa sig vid ett ideal och envist hålla sig fast vid det. Anpassa sig. Flow. Det som skiljer mig nu från då är att jag blev nervös då men nu när det händer konstigheter så tänker jag inte längre. Sidospår. Hur som. Hur känner ni att ert spel förändrats genom åren? Har ni några filosofiska resonemang runt ert spel? Hur gör ni för att hitta ett "flow" när ni spelar. Och, framförallt, vad tycker ni om Steve Gadd....
//J
http://sv.wikipedia.org/wiki/Flow