Sitter och mailar bolag och press. Finns ju faktiskt en annan informationskanal som man känner till
Dags att spamma lite på PB!
(Känner att jag kan göra det med gott samvete eftersom jag hållit mig lugn med sådant tidigare)
Pretentiös och spontan instrumentalrock i storformat
Jazzrockbandet Hooffoot, från Malmö, står med en fot i sköra jazzmelodier och med en hov kvar i det råa tokliret. Nu har de träffat rätt producent för att spela in ett mästerverk.
”Vi har mycket känslor att förmedla så ibland behöver låtarna vara 20 minuter”
Musikern/producenten Christoffer Lundqvist har skrivit en egen rockopera med Brainpool så han vet allt om att ta ut svängarna.
Se bifogad pressrelease nedan om vad som är på gång.
färsk musik
http://soundcloud.com/hooffoot/cabinfev ... n-progress" onclick="window.open(this.href);return false;
och en ny hemsida
http://www.hooffoot.com" onclick="window.open(this.href);return false;
PRESSRELEASE, Malmö, 2014-02-03
- pretentiös och spontan instrumentalrock i storformat
Jazzrockbandet Hooffoot, från Malmö, står med en fot i sköra jazzmelodier och med en hov kvar i det råa tokliret. Nu har de träffat rätt producent för att spela in ett mästerverk.
”Vi har mycket känslor att förmedla så ibland behöver låtarna vara 20 minuter” Musikern/producenten Christoffer Lundqvist har skrivit en egen rockopera med Brainpool så han vet allt om att ta ut svängarna.
I slutet på februari kommer Hooffoot att gå in i den välrenommerade studion Aerosol Grey Machine (AGM) för att spela in ett album tillsammans med producenten Christoffer Lundquist. Christoffer vet allt om att få det bästa ur en artist efter att spelat in eller producerat över 100 skivor, däribland med Roxette, Ulf Lundell och Eldkvarn. Studions namn är dock taget från ett annat musikaliskt håll. Aerosol Grey Machine är namnet på debutskivan med det brittiska progressiva rockbandet Van der Graaf Generator.
-Jag minns att en period i mitt liv undvek jag all musik med låtar kortare än tio minuter, säger Christoffer.
-Hur kom Hooffoot i kontakt med Christoffer?
-Det var en lycklig tillfällighet, berättar bandmagister Pär Hallgren. Vi blev inte nöjda med den förra studion i Köpenhamn som vi använde för ett år sedan och frågade runt lite. När Christoffer svarade så var han mycket entusiastisk över vår musik och berättade att han länge drömt att få göra en sådan här skiva. Han talar på ett bra sätt om musikaliskt berättande i instrumentalmusik. Det skall vara på väg någonstans hela tiden. Tänk klassiska progressiva band eller varför inte moderna Tonbruket.
-Så ni har redan spelat in en skiva i studio?
-Ja och nej. Vi spelade in fyra stycken 15-minuterskompositioner förra året men vi vet att både vi och en producent kan så mycket bättre.
Trummisen Jacob Hamilton gör ingen hemlighet av att ambitionerna är höga den här gången.
-Vi är benhårda på att när vi åker hem från studion skall vi ha en modern klassiker i handen. Det skall bli den bästa instrumentalplattan sedan 1974. Vi vet vad vi är kapabla till, det gäller bara att få det ur oss, och där är nog Christoffer rätt person. Han har samma referensramar. När vi snackade ihop oss om vilket trumljud som skulle passa med vår ljudbild så tänkte vi båda på samma platta med King Crimson.
-Det låter rätt nördigt.
-Förvisso nördar vi oss med referenser, de flesta av oss är ju skivsamlare. Men det är bara den ena sidan av oss. Det finns en mycket klar bild över hur det skall låta och inte mycket lämnas åt slumpen. Exemplevis kan vi diskutera att vi i en låt vill gå, från ett amerikanskt funkigt Herbie Hancock –riff och till ett tyskt stelt krautriff. På toppen av detta skall det sedan sväva en svensk Kenny Håkansson -folkmelodi. Samtidigt improviserar vi ju en hel del. Jag tror skillnaden mellan en lyckad och en misslyckad tagning beror mestadels på om vi klickar känslomässigt. Det är inte råplugg som avgör.
- Har ni pluggat musik? Är ni utbildade jazzmusiker?
- Nej, för tjyvingen, jag är hårdrockare, svarar Pär med en till hälften spelad bonnig /äkta östgötsk dialekt. Det var Jacob som sent introducerade mig för rätt slags jazzrock. Sådan där man bryr sig om soundet och inte bara plinkar på och groovar. Det ska ju vara dist även på piano och blås liksom. Här har vi faktiskt en fördel mot de skolade musikerna. De må vara briljanta på sina instrument men de är så skraja för att spela fel och bryr sig inte om det råa soundet. Det blir för snyggt helt enkelt.
-Kan man säga att ni spelar jazz då?
-Jag vet inte, vad tycker du? Det kanske är krautjazz…eller varför inte folkfusion? Folk säger att det är jävligt bra och jävligt eget. Båda sakerna är lika viktiga. Jag gillar inte när band ”lånar” lite väl tydligt från sina idolband. Fördelen för mig är att jag kan inte skriva musik på samma sätt som de jazzrockband jag nu lyssnar på. Därför måste jag skriva musik på mitt eget sneda sätt. Vi har ju alla vår historia i bandet med olika musikaliska preferenser men vi är ganska överens om vad som är bra och vad som är dåligt. Nu har vi lyckats pinka in ett tydligt eget revir.
Rent geografiskt ligger Hooffoots revir i Malmö. Som exempel på de breda referensramarna i bandet kan det nämnas att keyboardisten Ola Eriksson är en respekterad producent av elektronisk musik och duon Derango anlitas ofta på festivalscener runt om i Europa. Låtskrivaren och basisten Pär Hallgren har släppt 5 plattor tidigare varav två med dödsmetallbandet Deathening. Gitarristen Jocke Jönsson turnerar ibland med Öresund Space Collective som genomfört drygt 100 spelningar och släppt drygt 10 plattor med 100% helt improviserad spacerock. Kort sagt, influenserna är många.
Följande musiker är permanenta medlemmar i Hooffoot:
Pär Hallgren (bas)
Jocke Jönsson (gitarr)
Jacob Hamilton (trummor)
Ola Ericsson (synth)
Bengt Wahlgren (Fender Rhodes)
Mikael Ödesjö (gitarr)
Dessutom har varierande gästmusiker tidigare medverkat Live:
Samuel Lundström (violin)
Gustaf Särnmo (trumpet)
Nils Liden (sax)
Johan Riedenlow (sax)
Möjligen blir det bara två eller fyra låtar som fästs på tape i den helt analoga inspelningsstudion. Det kommer dock att räcka mer än väl. Pär förklarar:
-Vi har märkt att låtarna blir bättre ju längre de blir, vi har så mycket vi vill säga att ibland behövs det 20 minuter.
-Det handlar inte om den slags progressiva rock där man måste få in sjuttioelva riff och taktbyten i varje låt. Visst spelar vi mestadels udda taktarterer men låtarna är långa för att det handlar om känslor. Varje parti måste få blomma ut till max oavsett om det är stilla och vackert eller frenetiskt vansinne.
-Vad händer när ni har spelat in skivan klart då?
-Då ska vi jobba vidare på att hitta vår publik. Är vi tillräckligt bra solister för att gillas av det gamla jazzgardet eller är vi för hårda? Å andra sidan, pallar en mer berusad rockpublik att lyssna på 20 minuterslåtar?
Långa låter blir nog inget problem. Världsframgångarna för det svenska progressiva hårdrocksbandet Opeth har vidgat vyerna hos många yngre hårdrockare. Numera letar de efter både Black Sabbath och Miles Davis i samma gamla skivbackar. Samtidigt finns en fin svensk nutida jazztradition där man låter melodier och lagarbete vara överordnat solistens roll. Tänk t.ex. på Esbjörn Svensson Trio och Tonbruket.
Hooffoot behöver nog inte leta mycket för att finna sin publik. Lyssnaren behöver bara göra som bandmedlemmarna gör: Slappna av och följ med på resan.
