När man är van att ratta en Citroën Berlingo, för övrigt en packåsna i värdsklass, kan det vara roligt att ratta något som definitivt inte kan betecknas som den klassiska basistbilen. Tretton trepersonersteam och lika många bilar gjordes redo för en tretimmarsdrabbning där varje förare körde tjugominutersheat med kvicka förarbyten.
Jag har aldrig kört snabbare än lite över gällande hastighetsbegränsning, och alltid så ekonomiskt som möjligt. Dessa regler gällde inte här. Uppenbarligen! Supertrimmad, superstrippad Volvo C30 med bromsskivor nästan lika stora som hjulen, växellåda blockerad till fyra växlar så man inte skulle köra helt åt helvete och sen ett gott humör, i kombination med goda teamförare och ett glatt humör gjorde denna dag till en dag att minnas. Vi körde efter devisen hel, ren och levande i mål, men jag måste säga att i hårnålarna, när de andra ville vara först, då växte hornen på alla. Några avåkningar - inte undertecknad - och tre timmar senare var i alla fall jag rätt mör. Efter att ha åkt med ett provvarv med en professionell racerförare insåg jag dessutom att mina försök med gasen i botten in mot hårnålen, med därpå häftig inbromsning, bara var stapplande steg. Jag hade all möda i världen att hålla mig kvar i stolen fast jag var lika fastspänd som ett set strängar. Att karln dessutom med lugn röst talade om hur man gör samtidigt som han gjorde som man skulle göra var imponerande...
Hur som helst: inga bilder ingen ba... bil och förare...
Vår bil hade nummer ett. Vi blev dock inte etta, men väl god sexa...
Lite förvirring i början; vi fick felaktigt bil två utpekad som vår, men det blev frugans åk.
Vilket var svårast? Definitivt för en storvuxen kille med opererad rygg att ta sig ur biljäveln efteråt...
Hur som helst: KUL! Nu är det gjort. Om jag vill kan jag gå en fyra timmars teorikurs efter och sedan ha debutantlicens. Det kanske vore något...?
Fast kan nog vara kul för det..... 
