Halsen på Epiphonen är lite smalare än en normal Fender och inte heller så djup vilket är en stor fördel.
För att passa in fräsmallen mätte jag upp mensuren på E- och G-strängen. Nån millimeter hit eller dit är ju ingen katastrof men blir det för mycket finns det ju risk att stallbockarnas slag inte räcker till. Kom ihåg: Measure twice, cut once!
Själva sidledspassningen gjordes med hårt sträckta snören.
Här ligger basen fastspänd med en skruvtving mot bordet och med fräsmallen fasttejpad med dubbelhäftande tejp och vänta på att få smaka på handöverfräsen. Observera kabelbandet som hindrar stallbockarna från att ramla ut på det idiotiska trepunktsstallet (f.ö. ett bra tips även vid normal användning; går en sträng av ramlar stallbocken ut på scengolvet och gömmer sig på nåt mörkt ställe).
Och här är slutresultatet. Stor förbättring och inte alls så framtung som jag hade befarat, mycket p.g.a. lätta stämskruvar.
Orginalhalsen hittade ett nytt hem i Lestranges trygga famn, nu väntar jag bara på att se vad den kommer att paras ihop med.
