Första gigget...

[GurraG]

Intressant diskussion.
Vår ena gitarrist, (som alltid är "hel och ren" men i övrigt totalt ointresserad av kläder och hur han klär sig)[...]

Hanström?

[AlbinH]

VIVE LE DIFFERENCE!!!!!

[Per]

Hanström?

Nej, Micke är klädsnobben av gitarristerna i det bandet.

[Daionsavage]

Asså... nu vill jag inte vara sån, men... Har man ingen självinsikt som musiker?


(Sorry dude om du också är med på forumet, du lirar bra, men ska man lira rock n roll så får man banne mig rätta sig i ledet och skaffa adekvata prylar och hänga basen som den ska....)

Du är musikhandlare va?

De flesta håller med dig, men jag tycker att det är så inihällvittes tråkigt med band som följer standardformulär 1A. Min favoritbasist i Umeå spelade liknande musik iförd mjukisbyxor, för stor T-shirt och badtofflor (och hade basen på bröstet), men han spelade som en gud....

Det där sista gör att man kommer undan med mycket...

Jomen, och jag älskar "jag skiter väl i hur ni tycker att det ska se ut"-attityden. Som när någon kliver upp på scenen med pagefrisyr, gabardinbyxor och polotröja och spelar maniska mangelriff. Det är så djävla mycket coolare än att spela maniska mangelriff med halstatueringar, tuppkam och slitna jeans.

Håller med.
Men frågan är om det är kul med ett etablerat maniskt mangelband där ena medlemmen ser ut att inte höra hemma i genren..?

Jag är absolut inte konformitetsälskare, men i längden sådär...

Jo... det skulle ju skapa vad säljarna kallar för "Unique selling point" (Säljare kan inte svenska, men om man vill kan man ju säga "unikt säljargument"). Hörde du någonsin talas om ett band som hette "Life, Sex & Death". det var ett gäng pudelrockare med en sångare som såg ut som en uteliggare. Det var sångaren som gjorde dem bra.

Här: https://youtu.be/DUKso4DsTwE" onclick="window.open(this.href);return false;