Har väl alltid lirat. När jag växte upp fanns det gitarr och piano hemma. Började som så många andra med blockflöjt och mandolin.
Tyvärr har jag inte mandolinen kvar - undrar vart den tog vägen? Sedan blev det pianolektioner under flera år. I tonåren började jag traktera gitarren, en gammal Bjärton, som samlade damm där hemma. Man ville ju vara ball så snart köpte jag (så klart) en elgitarr. En gammal italiensk Eko av 335-snitt, ingen vidare "brudmagnet", men i alla fall en elgitarr. Under åren på högstadiet (70-talet) plågade jag livet ur varenda gammal rörradio jag kom över!
Hur kommer det sig då att jag började lira bas? Man kan faktiskt filosofera lite över varför man börjar lira bas. För min del betydde det mycket att man ville bilda band. Jag kom i lag med ett par tvillingbröder som var vana vid konkurrens och det var inte jag som väl närmast är ensambarn. Så jag fick lira bas om jag skulle vara med och det ville jag ju. Hängde i under en rad av år i olika konstellationer mellan 3-11 medlemmar.
Även om jag kan traktera andra instrument så ser jag basen som mitt huvudinstrument och känner mig som bassist - bassister är ju så sköna människor!
Sedan var det ju dags att bilda familj och en skock ungar tog upp all tid så det blev inte något lirat på många år. Tyvärr lyckades jag inte intressera någon av dem för att musicera. Det är andra grejer som gäller nu! De har i alla fall blivit så stora att jag nu har lite tid över för att vara bassist igen.
Här är mina vänner:
Kan man behöva fler?
Kul att vara här!
/Jocke
Jag antar att du menar Standard-Fendern? 
