Så här kan man också spela...

[midlifecrisis]

http://www.youtube.com/watch?v=qeNKiilwpdk

[Jan Hellman]

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=qeNKiilwpdk[/youtube]

Oj. Men vafaan. Låter det inte lite fel? Eller så är han en JÄVUL på att spela flageoletter! Låter lite cello ibland och lite fiol ibland om kontran dock tycker jag....

//J

[basmartin]

Oj. Men vafaan. Låter det inte lite fel? Eller så är han en JÄVUL på att spela flageoletter! Låter lite cello ibland och lite fiol ibland om kontran dock tycker jag....

//J

Den kanske är tenorstämd?

[Jan Hellman]

Oj. Men vafaan. Låter det inte lite fel? Eller så är han en JÄVUL på att spela flageoletter! Låter lite cello ibland och lite fiol ibland om kontran dock tycker jag....

//J

Den kanske är tenorstämd?

Så kan det definitivt vara. Bra svar.

//J

[midlifecrisis]

Nej, jag tror den är normalstämd. Det är nog flageoletter eller rättare sagt, "falska flageoletter". Det här är nog rent tekniskt det mest överjävliga jag har hört.

[Gäst]

Djävlar i min lilla låda....vad vackert....

[anli]

Ungerska danser... det var ett tag sedan, första klassiska stycke jag gillade som tonåring. Fast då var det i nån orkestrering av dvorak eller brahms?
Nåväl. jäklar vilket lir. Inga sura intoneringar där inte.
Skall aldrig prova bandlöst, lika bra så.

[GurraG]

Ajajaj, det där var inte dumt!

[Gamba]

återstår bara att göra pulver av kontran
och börja spela akustisk triangel med band igen

[Nyasu]

återstår bara att göra pulver av kontran

Äh, det skulle bara ses som ett plagiat iallafall

[Derfpa]

Katsingen! Om man skulle ta ochc sätta igång och träna lite.

Kolla in när dirigenten skrattar till 2:32... Känns lite som att han tänker att "det här är ju löjligt... bra!".

[Gunk]

...

[Tripod]

Fantastiskt.
En sak som slår mig är deras tonsäkerhet. Nånstans i debatten har jag läst att just klassiska basister tenderar att vara tonsäkrare än andra, t ex jazzbasister. Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kan vara riktigt.

En annan snutt på tuben är den med Chris McBride och NHØP som spelar Bye bye Blackbird. Också en otrolig inspelning, men där är det en hel del toner som inte skulle få en stämapparat att reagera positivt. Jag personligen störs inte mycket av det, utan tycker mest det hör till och låter "charmigt". Men jämför man detta med Czardasklippet ovan så tycker jag det är slående hur mycket mer exakt de här klassiska lirarna spelar.

Kan det vara en genomgående tendens?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UHu7ow9Kepw[/youtube]

[Tössberg]

Oj. Men vafaan. Låter det inte lite fel? Eller så är han en JÄVUL på att spela flageoletter! Låter lite cello ibland och lite fiol ibland om kontran dock tycker jag....

//J

Den kanske är tenorstämd?

För en lekman ser den ut att ha väldigt tunna strängar ...

[Ale]

Fantastiskt.
En sak som slår mig är deras tonsäkerhet. Nånstans i debatten har jag läst att just klassiska basister tenderar att vara tonsäkrare än andra, t ex jazzbasister. Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kan vara riktigt.

En annan snutt på tuben är den med Chris McBride och NHØP som spelar Bye bye Blackbird. Också en otrolig inspelning, men där är det en hel del toner som inte skulle få en stämapparat att reagera positivt. Jag personligen störs inte mycket av det, utan tycker mest det hör till och låter "charmigt". Men jämför man detta med Czardasklippet ovan så tycker jag det är slående hur mycket mer exakt de här klassiska lirarna spelar.

Kan det vara en genomgående tendens?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UHu7ow9Kepw[/youtube]

Klassiskt klipp, som många brukar dissa.
Det var väl så med NHÖP, i slutet var han ganska ojämn tyvärr. Det musikaliska är fortfarande fantastiskt, men tekniskt så blev han mer ojämn. Jag personligen störs inte så mycket av det.
Finns ett fantastiskt klipp med Uffe W där dom spelar Nightingdale in Berkley Square, som är makalöst bra spelat, men där intonationen också pajar intrycket lite.

Angående jazz vs klassiska, det är ju ingen hemlighet att stråkspel verkligen förbättrar intonationen, du får ju en mycket större "felratio". Klangbilden är ju också så olik att mycket försvinner vid pizzicatospel.

Sen ligger det nog mycket i att spela på stora scener genom stora PA'n, det är svårt som fan. Man får en "harsh" ton som gör att tonen och instrumentet upplevs på ett helt annat sätt, och det blir på något konstigt vis plötsligt mycket svårare att intonera, trots att det sitter i fingrarna. Vet att violinster också brukar tala om det.

Edit: hittade klippet

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=VlwdHLVM4sY[/youtube]

[Jonaz]

snyggt!

[Viktor]

http://www.youtube.com/watch?v=ZQsd2tAIgUE
grymm snubbe

[midlifecrisis]

Fantastiskt.
En sak som slår mig är deras tonsäkerhet. Nånstans i debatten har jag läst att just klassiska basister tenderar att vara tonsäkrare än andra, t ex jazzbasister. Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kan vara riktigt.

En annan snutt på tuben är den med Chris McBride och NHØP som spelar Bye bye Blackbird. Också en otrolig inspelning, men där är det en hel del toner som inte skulle få en stämapparat att reagera positivt. Jag personligen störs inte mycket av det, utan tycker mest det hör till och låter "charmigt". Men jämför man detta med Czardasklippet ovan så tycker jag det är slående hur mycket mer exakt de här klassiska lirarna spelar.

Kan det vara en genomgående tendens?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UHu7ow9Kepw[/youtube]

Klassiskt klipp, som många brukar dissa.
Det var väl så med NHÖP, i slutet var han ganska ojämn tyvärr. Det musikaliska är fortfarande fantastiskt, men tekniskt så blev han mer ojämn. Jag personligen störs inte så mycket av det.
Finns ett fantastiskt klipp med Uffe W där dom spelar Nightingdale in Berkley Square, som är makalöst bra spelat, men där intonationen också pajar intrycket lite.

Angående jazz vs klassiska, det är ju ingen hemlighet att stråkspel verkligen förbättrar intonationen, du får ju en mycket större "felratio". Klangbilden är ju också så olik att mycket försvinner vid pizzicatospel.

Sen ligger det nog mycket i att spela på stora scener genom stora PA'n, det är svårt som fan. Man får en "harsh" ton som gör att tonen och instrumentet upplevs på ett helt annat sätt, och det blir på något konstigt vis plötsligt mycket svårare att intonera, trots att det sitter i fingrarna. Vet att violinster också brukar tala om det.

Edit: hittade klippet

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=VlwdHLVM4sY[/youtube]

Jag tycker NHÖP var fantastiskt men att lyssna på det här klippet är nästan fysiskt smärtsamt, tyvärr.

[Fredrik68]

Det bästa jag har hört under lång tid. Gäller både chardas och Bye Bye Blackbird.

[KontraKurt]

Fantastiskt.
En sak som slår mig är deras tonsäkerhet. Nånstans i debatten har jag läst att just klassiska basister tenderar att vara tonsäkrare än andra, t ex jazzbasister. Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kan vara riktigt.

En annan snutt på tuben är den med Chris McBride och NHØP som spelar Bye bye Blackbird. Också en otrolig inspelning, men där är det en hel del toner som inte skulle få en stämapparat att reagera positivt. Jag personligen störs inte mycket av det, utan tycker mest det hör till och låter "charmigt". Men jämför man detta med Czardasklippet ovan så tycker jag det är slående hur mycket mer exakt de här klassiska lirarna spelar.

Kan det vara en genomgående tendens?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UHu7ow9Kepw[/youtube]

Klassiskt klipp, som många brukar dissa.
Det var väl så med NHÖP, i slutet var han ganska ojämn tyvärr. Det musikaliska är fortfarande fantastiskt, men tekniskt så blev han mer ojämn. Jag personligen störs inte så mycket av det.
Finns ett fantastiskt klipp med Uffe W där dom spelar Nightingdale in Berkley Square, som är makalöst bra spelat, men där intonationen också pajar intrycket lite.

Angående jazz vs klassiska, det är ju ingen hemlighet att stråkspel verkligen förbättrar intonationen, du får ju en mycket större "felratio". Klangbilden är ju också så olik att mycket försvinner vid pizzicatospel.

Sen ligger det nog mycket i att spela på stora scener genom stora PA'n, det är svårt som fan. Man får en "harsh" ton som gör att tonen och instrumentet upplevs på ett helt annat sätt, och det blir på något konstigt vis plötsligt mycket svårare att intonera, trots att det sitter i fingrarna. Vet att violinster också brukar tala om det.

Edit: hittade klippet

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=VlwdHLVM4sY[/youtube]

Jag tycker NHÖP var fantastiskt men att lyssna på det här klippet är nästan fysiskt smärtsamt, tyvärr.

Att spela jazz är stort när allt funkar som det ska – vilket man önskar att det gjorde oftare. Att vara en drivande kraft i en rytmsektion är en euforisk känsla när allt sitter som en smäck. Att spela solo är kul men inte lika roligt - tycker jag. Att lyssna på bassolon är ofta prövande. Brukar ej sällan spela förbi dessa excesser i egocentrisitet. Det är hur ok som helst på en jamsession där man har kul tillsammans och alla lirar arslet av sig. Men går jag och köper en dyr CD med världsartister så vill jag slippa dåliga bassolon. Jag menar förstås inte att allt är dåligt om det kan verka så. Scott La Faro, Gary Peacock, Ron Carter, Dave Holland och många andra är nästan alltid hörvärda. Men exempelvis E.Gomez med Bill Evans tycker jag ofta lämnar övrigt att önska. Kanske inte direkt vad avser intonation men mera att det låter så tråkigt. Han fångar inte mitt intresse. Är han klar snart? Nä, det blir en vända till och en till. När Marc Johnson kom in i Evans trio blev det ett jättelyft. Den mannen vet dessutom att intonera.

De gamla stjärnbasisterna, Oscar Pettiford, Ray Brown, Paul Chambers, spelade ju med pekfingret, endast, och kunde utveckla en fabulös teknik på det sättet. Dessutom med en stränghöjd avsedd för stråkspel och som moderna basister skulle fastna med fingarna mellan strängarna på. Idag spelar de flesta med två fingrar och Stanley Clarke och NHØP kör/körde med tre! Ju fler fingrar desto fler noter. Men blir det fler toner - hörbara, meningsfulla. Som jag hörde en amerikan säga efter att ha varit på en NHØP-konsert; "Lots of notes but I couldn´t hear the tones". Varför skall det spelas bassolo i så snabba tempon? Även riktigt stora basister är ju utsatta för det fysiska motståndet i ett instrument som kontrabasen. Är det dessutom en helbas så är mensuren större vilket ytterligare försvårar. Bra exempel på en basist som inte går i fällan är Larry Grenadier - lyssna på honom - intelligent snubbe. En som inte slösar med en massa onödiga toner är Charlie Haden - en av mina favoriter.

Klippet här ovan med Mc Bride och NHØP tycker jag uppriktigt sagt låter för djävligt illa. Pinsamt dåligt är det. Mc Bride måste svettas av skam om han lyssnar på det här idag - han som är så bra. Fattar inte att dom spelar med så urtaskig intonation här när man kan höra båda på massor av skivor spela fantastiskt bra. Den undre filmen, Näktergalen..., där intonerar ju NHØP mycket bättre.

I sanningens namn är ju jazz ett musikaliskt uttryck, ett idiom, inom vilket vi inte nödvändigtvis kräver absolut intonation. Det finns annat som är viktigare. Att till exempel med ett solo "berätta en historia" oavsett intonationsförmåga - men det får ju vara någon måtta på vad man står ut med.

Avslutningsvis vill jag posta en video med Ray Brown, som här spelar med stråke och verkligen inte intonerar felfritt. Men ändå - här har vi ett stycke musik som berör. Inget solo utan bara melodin, men visst är det fint.
http://www.youtube.com/watch?v=ZJv908RCp8M

[midlifecrisis]

Fantastiskt.
En sak som slår mig är deras tonsäkerhet. Nånstans i debatten har jag läst att just klassiska basister tenderar att vara tonsäkrare än andra, t ex jazzbasister. Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kan vara riktigt.

En annan snutt på tuben är den med Chris McBride och NHØP som spelar Bye bye Blackbird. Också en otrolig inspelning, men där är det en hel del toner som inte skulle få en stämapparat att reagera positivt. Jag personligen störs inte mycket av det, utan tycker mest det hör till och låter "charmigt". Men jämför man detta med Czardasklippet ovan så tycker jag det är slående hur mycket mer exakt de här klassiska lirarna spelar.

Kan det vara en genomgående tendens?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UHu7ow9Kepw[/youtube]

Klassiskt klipp, som många brukar dissa.
Det var väl så med NHÖP, i slutet var han ganska ojämn tyvärr. Det musikaliska är fortfarande fantastiskt, men tekniskt så blev han mer ojämn. Jag personligen störs inte så mycket av det.
Finns ett fantastiskt klipp med Uffe W där dom spelar Nightingdale in Berkley Square, som är makalöst bra spelat, men där intonationen också pajar intrycket lite.

Angående jazz vs klassiska, det är ju ingen hemlighet att stråkspel verkligen förbättrar intonationen, du får ju en mycket större "felratio". Klangbilden är ju också så olik att mycket försvinner vid pizzicatospel.

Sen ligger det nog mycket i att spela på stora scener genom stora PA'n, det är svårt som fan. Man får en "harsh" ton som gör att tonen och instrumentet upplevs på ett helt annat sätt, och det blir på något konstigt vis plötsligt mycket svårare att intonera, trots att det sitter i fingrarna. Vet att violinster också brukar tala om det.

Edit: hittade klippet

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=VlwdHLVM4sY[/youtube]

Jag tycker NHÖP var fantastiskt men att lyssna på det här klippet är nästan fysiskt smärtsamt, tyvärr.

Att spela jazz är stort när allt funkar som det ska – vilket man önskar att det gjorde oftare. Att vara en drivande kraft i en rytmsektion är en euforisk känsla när allt sitter som en smäck. Att spela solo är kul men inte lika roligt - tycker jag. Att lyssna på bassolon är ofta prövande. Brukar ej sällan spela förbi dessa excesser i egocentrisitet. Det är hur ok som helst på en jamsession där man har kul tillsammans och alla lirar arslet av sig. Men går jag och köper en dyr CD med världsartister så vill jag slippa dåliga bassolon. Jag menar förstås inte att allt är dåligt om det kan verka så. Scott La Faro, Gary Peacock, Ron Carter, Dave Holland och många andra är nästan alltid hörvärda. Men exempelvis E.Gomez med Bill Evans tycker jag ofta lämnar övrigt att önska. Kanske inte direkt vad avser intonation men mera att det låter så tråkigt. Han fångar inte mitt intresse. Är han klar snart? Nä, det blir en vända till och en till. När Marc Johnson kom in i Evans trio blev det ett jättelyft. Den mannen vet dessutom att intonera.

De gamla stjärnbasisterna, Oscar Pettiford, Ray Brown, Paul Chambers, spelade ju med pekfingret, endast, och kunde utveckla en fabulös teknik på det sättet. Dessutom med en stränghöjd avsedd för stråkspel och som moderna basister skulle fastna med fingarna mellan strängarna på. Idag spelar de flesta med två fingrar och Stanley Clarke och NHØP kör/körde med tre! Ju fler fingrar desto fler noter. Men blir det fler toner - hörbara, meningsfulla. Som jag hörde en amerikan säga efter att ha varit på en NHØP-konsert; "Lots of notes but I couldn´t hear the tones". Varför skall det spelas bassolo i så snabba tempon? Även riktigt stora basister är ju utsatta för det fysiska motståndet i ett instrument som kontrabasen. Är det dessutom en helbas så är mensuren större vilket ytterligare försvårar. Bra exempel på en basist som inte går i fällan är Larry Grenadier - lyssna på honom - intelligent snubbe. En som inte slösar med en massa onödiga toner är Charlie Haden - en av mina favoriter.

Klippet här ovan med Mc Bride och NHØP tycker jag uppriktigt sagt låter för djävligt illa. Pinsamt dåligt är det. Mc Bride måste svettas av skam om han lyssnar på det här idag - han som är så bra. Fattar inte att dom spelar med så urtaskig intonation här när man kan höra båda på massor av skivor spela fantastiskt bra. Den undre filmen, Näktergalen..., där intonerar ju NHØP mycket bättre.

I sanningens namn är ju jazz ett musikaliskt uttryck, ett idiom, inom vilket vi inte nödvändigtvis kräver absolut intonation. Det finns annat som är viktigare. Att till exempel med ett solo "berätta en historia" oavsett intonationsförmåga - men det får ju vara någon måtta på vad man står ut med.

Avslutningsvis vill jag posta en video med Ray Brown, som här spelar med stråke och verkligen inte intonerar felfritt. Men ändå - här har vi ett stycke musik som berör. Inget solo utan bara melodin, men visst är det fint.
http://www.youtube.com/watch?v=ZJv908RCp8M

Håller med KontraKurt i allt han säger även om jag tycker Browns intonation (eller bristen därpå) blir litelite smärtsam.

[KontraKurt]

Fantastiskt.
En sak som slår mig är deras tonsäkerhet. Nånstans i debatten har jag läst att just klassiska basister tenderar att vara tonsäkrare än andra, t ex jazzbasister. Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kan vara riktigt.

En annan snutt på tuben är den med Chris McBride och NHØP som spelar Bye bye Blackbird. Också en otrolig inspelning, men där är det en hel del toner som inte skulle få en stämapparat att reagera positivt. Jag personligen störs inte mycket av det, utan tycker mest det hör till och låter "charmigt". Men jämför man detta med Czardasklippet ovan så tycker jag det är slående hur mycket mer exakt de här klassiska lirarna spelar.

Kan det vara en genomgående tendens?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UHu7ow9Kepw[/youtube]

Klassiskt klipp, som många brukar dissa.
Det var väl så med NHÖP, i slutet var han ganska ojämn tyvärr. Det musikaliska är fortfarande fantastiskt, men tekniskt så blev han mer ojämn. Jag personligen störs inte så mycket av det.
Finns ett fantastiskt klipp med Uffe W där dom spelar Nightingdale in Berkley Square, som är makalöst bra spelat, men där intonationen också pajar intrycket lite.

Angående jazz vs klassiska, det är ju ingen hemlighet att stråkspel verkligen förbättrar intonationen, du får ju en mycket större "felratio". Klangbilden är ju också så olik att mycket försvinner vid pizzicatospel.

Sen ligger det nog mycket i att spela på stora scener genom stora PA'n, det är svårt som fan. Man får en "harsh" ton som gör att tonen och instrumentet upplevs på ett helt annat sätt, och det blir på något konstigt vis plötsligt mycket svårare att intonera, trots att det sitter i fingrarna. Vet att violinster också brukar tala om det.

Edit: hittade klippet

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=VlwdHLVM4sY[/youtube]

Jag tycker NHÖP var fantastiskt men att lyssna på det här klippet är nästan fysiskt smärtsamt, tyvärr.

Att spela jazz är stort när allt funkar som det ska – vilket man önskar att det gjorde oftare. Att vara en drivande kraft i en rytmsektion är en euforisk känsla när allt sitter som en smäck. Att spela solo är kul men inte lika roligt - tycker jag. Att lyssna på bassolon är ofta prövande. Brukar ej sällan spela förbi dessa excesser i egocentrisitet. Det är hur ok som helst på en jamsession där man har kul tillsammans och alla lirar arslet av sig. Men går jag och köper en dyr CD med världsartister så vill jag slippa dåliga bassolon. Jag menar förstås inte att allt är dåligt om det kan verka så. Scott La Faro, Gary Peacock, Ron Carter, Dave Holland och många andra är nästan alltid hörvärda. Men exempelvis E.Gomez med Bill Evans tycker jag ofta lämnar övrigt att önska. Kanske inte direkt vad avser intonation men mera att det låter så tråkigt. Han fångar inte mitt intresse. Är han klar snart? Nä, det blir en vända till och en till. När Marc Johnson kom in i Evans trio blev det ett jättelyft. Den mannen vet dessutom att intonera.

De gamla stjärnbasisterna, Oscar Pettiford, Ray Brown, Paul Chambers, spelade ju med pekfingret, endast, och kunde utveckla en fabulös teknik på det sättet. Dessutom med en stränghöjd avsedd för stråkspel och som moderna basister skulle fastna med fingarna mellan strängarna på. Idag spelar de flesta med två fingrar och Stanley Clarke och NHØP kör/körde med tre! Ju fler fingrar desto fler noter. Men blir det fler toner - hörbara, meningsfulla. Som jag hörde en amerikan säga efter att ha varit på en NHØP-konsert; "Lots of notes but I couldn´t hear the tones". Varför skall det spelas bassolo i så snabba tempon? Även riktigt stora basister är ju utsatta för det fysiska motståndet i ett instrument som kontrabasen. Är det dessutom en helbas så är mensuren större vilket ytterligare försvårar. Bra exempel på en basist som inte går i fällan är Larry Grenadier - lyssna på honom - intelligent snubbe. En som inte slösar med en massa onödiga toner är Charlie Haden - en av mina favoriter.

Klippet här ovan med Mc Bride och NHØP tycker jag uppriktigt sagt låter för djävligt illa. Pinsamt dåligt är det. Mc Bride måste svettas av skam om han lyssnar på det här idag - han som är så bra. Fattar inte att dom spelar med så urtaskig intonation här när man kan höra båda på massor av skivor spela fantastiskt bra. Den undre filmen, Näktergalen..., där intonerar ju NHØP mycket bättre.

I sanningens namn är ju jazz ett musikaliskt uttryck, ett idiom, inom vilket vi inte nödvändigtvis kräver absolut intonation. Det finns annat som är viktigare. Att till exempel med ett solo "berätta en historia" oavsett intonationsförmåga - men det får ju vara någon måtta på vad man står ut med.

Avslutningsvis vill jag posta en video med Ray Brown, som här spelar med stråke och verkligen inte intonerar felfritt. Men ändå - här har vi ett stycke musik som berör. Inget solo utan bara melodin, men visst är det fint.
http://www.youtube.com/watch?v=ZJv908RCp8M

Håller med KontraKurt i allt han säger även om jag tycker Browns intonation (eller bristen därpå) blir litelite smärtsam.

Accepterar helt din synpunkt, midlifecrisis. Falska toner kan påfresta tålamodet. Vad jag emellertid menar med min postning av Ray Brown är att frambringa råheten, äktheten, passionen. Ta sångaren Tom Waits. Det är långt ifrån alla som gillar att höra på honom. Där är det mycket orena toner. Men uttrycket, är enastående. En del människor säger att han och hon kan inte sjunga. I meningen att vocalisten inte är en skönsångare. Precis som om allt skulle handla om opera eller operett. Allt behöver inte vara perfekt. Om de där fenomenala basisterna från Ungern, var det väl, som någon postade tidigare, hade spelat låten så hade den blivit perfekt intonerad men tappat sin charm. Ray Brown är jazzbasist - inte konsertbasist i klassisk mening.
Jazz är en rå och i många avseenden autodidaktisk konstform, även om det vimlar av jazzmusiker med klassisk drillning och perfektion i bagaget; Brad Mehldau exempelvis. Men jazzen är sprungen ur blues och slaverikultur och något helt annat än den Europeiska finkulturen. Därför kan det vara befriande att lyssna till Thelonius Monk som skänkt världen så många egensinniga mästerverk och inte alltid träffade den rätta tangenten på pianot, utan två, varvid dissonans uppstår.

Innan jag postar detta så lyssnar jag igen på Browns stråkspel igen. Det gör gött i hjärtat.

[Gamba]

snyggt klipp med brown
men lite svårt är det nog men stråkspel som inte intonerar

kontrakurts åsikter är bara att instämma i

och hayden är en sort för sig en av mina absoluta favoriter
missouri sky och nocturne tex inte så många toner men alla på rätt ställe

[midlifecrisis]

Fantastiskt.
En sak som slår mig är deras tonsäkerhet. Nånstans i debatten har jag läst att just klassiska basister tenderar att vara tonsäkrare än andra, t ex jazzbasister. Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kan vara riktigt.

En annan snutt på tuben är den med Chris McBride och NHØP som spelar Bye bye Blackbird. Också en otrolig inspelning, men där är det en hel del toner som inte skulle få en stämapparat att reagera positivt. Jag personligen störs inte mycket av det, utan tycker mest det hör till och låter "charmigt". Men jämför man detta med Czardasklippet ovan så tycker jag det är slående hur mycket mer exakt de här klassiska lirarna spelar.

Kan det vara en genomgående tendens?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=UHu7ow9Kepw[/youtube]

Klassiskt klipp, som många brukar dissa.
Det var väl så med NHÖP, i slutet var han ganska ojämn tyvärr. Det musikaliska är fortfarande fantastiskt, men tekniskt så blev han mer ojämn. Jag personligen störs inte så mycket av det.
Finns ett fantastiskt klipp med Uffe W där dom spelar Nightingdale in Berkley Square, som är makalöst bra spelat, men där intonationen också pajar intrycket lite.

Angående jazz vs klassiska, det är ju ingen hemlighet att stråkspel verkligen förbättrar intonationen, du får ju en mycket större "felratio". Klangbilden är ju också så olik att mycket försvinner vid pizzicatospel.

Sen ligger det nog mycket i att spela på stora scener genom stora PA'n, det är svårt som fan. Man får en "harsh" ton som gör att tonen och instrumentet upplevs på ett helt annat sätt, och det blir på något konstigt vis plötsligt mycket svårare att intonera, trots att det sitter i fingrarna. Vet att violinster också brukar tala om det.

Edit: hittade klippet

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=VlwdHLVM4sY[/youtube]

Jag tycker NHÖP var fantastiskt men att lyssna på det här klippet är nästan fysiskt smärtsamt, tyvärr.

Att spela jazz är stort när allt funkar som det ska – vilket man önskar att det gjorde oftare. Att vara en drivande kraft i en rytmsektion är en euforisk känsla när allt sitter som en smäck. Att spela solo är kul men inte lika roligt - tycker jag. Att lyssna på bassolon är ofta prövande. Brukar ej sällan spela förbi dessa excesser i egocentrisitet. Det är hur ok som helst på en jamsession där man har kul tillsammans och alla lirar arslet av sig. Men går jag och köper en dyr CD med världsartister så vill jag slippa dåliga bassolon. Jag menar förstås inte att allt är dåligt om det kan verka så. Scott La Faro, Gary Peacock, Ron Carter, Dave Holland och många andra är nästan alltid hörvärda. Men exempelvis E.Gomez med Bill Evans tycker jag ofta lämnar övrigt att önska. Kanske inte direkt vad avser intonation men mera att det låter så tråkigt. Han fångar inte mitt intresse. Är han klar snart? Nä, det blir en vända till och en till. När Marc Johnson kom in i Evans trio blev det ett jättelyft. Den mannen vet dessutom att intonera.

De gamla stjärnbasisterna, Oscar Pettiford, Ray Brown, Paul Chambers, spelade ju med pekfingret, endast, och kunde utveckla en fabulös teknik på det sättet. Dessutom med en stränghöjd avsedd för stråkspel och som moderna basister skulle fastna med fingarna mellan strängarna på. Idag spelar de flesta med två fingrar och Stanley Clarke och NHØP kör/körde med tre! Ju fler fingrar desto fler noter. Men blir det fler toner - hörbara, meningsfulla. Som jag hörde en amerikan säga efter att ha varit på en NHØP-konsert; "Lots of notes but I couldn´t hear the tones". Varför skall det spelas bassolo i så snabba tempon? Även riktigt stora basister är ju utsatta för det fysiska motståndet i ett instrument som kontrabasen. Är det dessutom en helbas så är mensuren större vilket ytterligare försvårar. Bra exempel på en basist som inte går i fällan är Larry Grenadier - lyssna på honom - intelligent snubbe. En som inte slösar med en massa onödiga toner är Charlie Haden - en av mina favoriter.

Klippet här ovan med Mc Bride och NHØP tycker jag uppriktigt sagt låter för djävligt illa. Pinsamt dåligt är det. Mc Bride måste svettas av skam om han lyssnar på det här idag - han som är så bra. Fattar inte att dom spelar med så urtaskig intonation här när man kan höra båda på massor av skivor spela fantastiskt bra. Den undre filmen, Näktergalen..., där intonerar ju NHØP mycket bättre.

I sanningens namn är ju jazz ett musikaliskt uttryck, ett idiom, inom vilket vi inte nödvändigtvis kräver absolut intonation. Det finns annat som är viktigare. Att till exempel med ett solo "berätta en historia" oavsett intonationsförmåga - men det får ju vara någon måtta på vad man står ut med.

Avslutningsvis vill jag posta en video med Ray Brown, som här spelar med stråke och verkligen inte intonerar felfritt. Men ändå - här har vi ett stycke musik som berör. Inget solo utan bara melodin, men visst är det fint.
http://www.youtube.com/watch?v=ZJv908RCp8M

Håller med KontraKurt i allt han säger även om jag tycker Browns intonation (eller bristen därpå) blir litelite smärtsam.

Accepterar helt din synpunkt, midlifecrisis. Falska toner kan påfresta tålamodet. Vad jag emellertid menar med min postning av Ray Brown är att frambringa råheten, äktheten, passionen. Ta sångaren Tom Waits. Det är långt ifrån alla som gillar att höra på honom. Där är det mycket orena toner. Men uttrycket, är enastående. En del människor säger att han och hon kan inte sjunga. I meningen att vocalisten inte är en skönsångare. Precis som om allt skulle handla om opera eller operett. Allt behöver inte vara perfekt. Om de där fenomenala basisterna från Ungern, var det väl, som någon postade tidigare, hade spelat låten så hade den blivit perfekt intonerad men tappat sin charm. Ray Brown är jazzbasist - inte konsertbasist i klassisk mening.
Jazz är en rå och i många avseenden autodidaktisk konstform, även om det vimlar av jazzmusiker med klassisk drillning och perfektion i bagaget; Brad Mehldau exempelvis. Men jazzen är sprungen ur blues och slaverikultur och något helt annat än den Europeiska finkulturen. Därför kan det vara befriande att lyssna till Thelonius Monk som skänkt världen så många egensinniga mästerverk och inte alltid träffade den rätta tangenten på pianot, utan två, varvid dissonans uppstår.

Innan jag postar detta så lyssnar jag igen på Browns stråkspel igen. Det gör gött i hjärtat.

Kloka ord!

[KontraKurt]

http://www.youtube.com/watch?v=qeNKiilwpdk

Hej midlifecrisis, jag har träffat en ungersk jazzbasist och jag nämnde den här länken som du skickade en gång. Det var ju synnerligen fantastisk intonation som dom här ungrarna serverade - eller var dom rumäner eller bulgarer kanske.

Hur som helst har jag noterat att Youtube byter länkkoder efter ett tag. Vet inte varför men den här länken fungerar inte längre.

Kan du hitta den igen åt mig så bleve jag glader.