Jag köpte Imperiet-boxen för ett tag sen, och nu har jag verkligen fått upp ögonen för basisten Christian Falk. En sån där typisk basist som egentligen inte spelar särskilt avancerade saker, men som gör det på ett sånt sätt och med ett sånt driv att det lyfter hela musiken till en ny nivå! Killen gick ju dessutom vidare till att bli en riktigt grym producent och låtskrivare också Jag tror det är dags att skriva upp en till snubbe på Punkster beundrar-listan...
Jag ville verkligen gilla Imperiet...särskilt efter Rymdimperiets och Imperiets inledande singlar som gav grym mersmak...men nääää!
Jag hann se dem live fler gånger än jag såg Ebba men det lyfta fan aldrig!
Imperiet är väl själva snledningen till att många lever i vanföreställningen att det var musikskymning på 80-talet?
Tråkigare och pretentiösare än så här blir det knappast...noll glöd, noll kul...
Roland skrev:Jag ville verkligen gilla Imperiet...särskilt efter Rymdimperiets och Imperiets inledande singlar som gav grym mersmak...men nääää!
Jag hann se dem live fler gånger än jag såg Ebba men det lyfta fan aldrig!
Imperiet är väl själva snledningen till att många lever i vanföreställningen att det var musikskymning på 80-talet?
Tråkigare och pretentiösare än så här blir det knappast...noll glöd, noll kul...
Ja du, smaken är verkligen som baken...
Musikskymning? Jag tycker 80-talet var grymt musikmässigt! Det blev ju en fullkomlig genreexplosion och en massa ny bra musik dök upp. Till skillnad från 70-talet då det också fanns bra musik, men det mesta lät ungefär likadant...
Roland skrev:Jag ville verkligen gilla Imperiet...särskilt efter Rymdimperiets och Imperiets inledande singlar som gav grym mersmak...men nääää!
Jag hann se dem live fler gånger än jag såg Ebba men det lyfta fan aldrig!
Imperiet är väl själva snledningen till att många lever i vanföreställningen att det var musikskymning på 80-talet?
Tråkigare och pretentiösare än så här blir det knappast...noll glöd, noll kul...
Ja du, smaken är verkligen som baken...
Musikskymning? Jag tycker 80-talet var grymt musikmässigt! Det blev ju en fullkomlig genreexplosion och en massa ny bra musik dök upp. Till skillnad från 70-talet då det också fanns bra musik, men det mesta lät ungefär likadant...
Jag upptäckte honom först som producent med Stonefunkers. Jag visste vem han var innan och hade även sett Imperiet på Idrottshuset i Örebro. Finns förresten en live från samma turné. Jag gillade det han gjorde då, även om jag inte fattade hans storhet då. Jag bländades av Thåströms totala kontroll av mig och resten av publiken. Han trollband oss. Nåt jag aldrig har upplevt med någon annan artist igen. Inte med Thåström heller för den delen...
Några år senare lyssnar på en platta med Stonefunkers (Hard As Kryptonite) och det visar sig att Da Falcon är producent på en del av låtarna. Ser dem senare på Roskilde helt oanonnserat, med Falken som basist. Därefter följer år av överraskningar och han blir bara större och större i mina ögon.. När han spelade med Titiyo i ishallen här i stan, blir jag totalt hänförd av hans spel. Framför allt av hans tyngd. Sedan med Blacknuss. Personligen anser jag att han var den som var tongivande och den starka länken i bandet. När han sedan släpper Quel Bordel och Swedish Open, knäcker han mig från första tonen...
Sjukt bra basist och kanonbra producent.
"Oh my god it's the funkys**t!"
Fender Precision-79, Fender JV-83, Fender CS P-59, Mesa http://davidsodergrenshotfive.se/" onclick="window.open(this.href);return false;
Jag upptäckte honom först som producent med Stonefunkers. Jag visste vem han var innan och hade även sett Imperiet på Idrottshuset i Örebro. Finns förresten en live från samma turné. Jag gillade det han gjorde då, även om jag inte fattade hans storhet då. Jag bländades av Thåströms totala kontroll av mig och resten av publiken. Han trollband oss. Nåt jag aldrig har upplevt med någon annan artist igen. Inte med Thåström heller för den delen...
Några år senare lyssnar på en platta med Stonefunkers (Hard As Kryptonite) och det visar sig att Da Falcon är producent på en del av låtarna. Ser dem senare på Roskilde helt oanonnserat, med Falken som basist. Därefter följer år av överraskningar och han blir bara större och större i mina ögon.. När han spelade med Titiyo i ishallen här i stan, blir jag totalt hänförd av hans spel. Framför allt av hans tyngd. Sedan med Blacknuss. Personligen anser jag att han var den som var tongivande och den starka länken i bandet. När han sedan släpper Quel Bordel och Swedish Open, knäcker han mig från första tonen...
Sjukt bra basist och kanonbra producent.
Härligt! Tänk så olika det kan va!
Edit: Ta med dig lite plattor idag då? Så vi kan spisa där nere hos Peter?? Som alltid på pratabas så skulle det inte förvåna mig om detta var ännu en av många saker jag skulle ändra uppfattning om bara jag blev överbevisad!
Roland skrev:Jag ville verkligen gilla Imperiet...särskilt efter Rymdimperiets och Imperiets inledande singlar som gav grym mersmak...men nääää!
Jag hann se dem live fler gånger än jag såg Ebba men det lyfta fan aldrig!
Imperiet är väl själva snledningen till att många lever i vanföreställningen att det var musikskymning på 80-talet?
Tråkigare och pretentiösare än så här blir det knappast...noll glöd, noll kul...
Ja du, smaken är verkligen som baken...
Musikskymning? Jag tycker 80-talet var grymt musikmässigt! Det blev ju en fullkomlig genreexplosion och en massa ny bra musik dök upp. Till skillnad från 70-talet då det också fanns bra musik, men det mesta lät ungefär likadant...
Måste vara ärlig ibald också...tyvärr...
Tycker R har en poäng här: har många gånger funderat över Imperiets oförmåga att "levererera" - trots en grym potential.
Live (och jag har också sett dem oräkneligt antal gånger) tycker jag de skötte sig bra - med en frontfigur som Thåström kan man liksom inte hamna fel.
Men i sitt komponerande och i sin studioproduktion tycks de haft påtagliga svårigheter att trampa en stig tillräckligt långt från Ebba för att vara nytt men ändå tillräckligt nära egna referenser för att vara uppriktigt. Mycket låter helt enkelt pretentiöst. Ett mera kritiskt management/producentskap hade kanske kunnat uträtta stordåd.
Jag vill gärna minnas Imperiet som det stora svenska rockbandet, men när jag numera lyssnar på dem (vilket är ganska sällan), är det bara enstaka låtar och låtpartier som fascinerar och piggar upp. Helheten känns tyvärr både jobbig och spretig.
Jag håller med Christian (unicorn)
Jag har lyssnat mycket på Quel Bordel och diggar det verkligen!
Vi lirar Ebba-låtar i coverbandet och det är kul låtar att spela,
men jag skulle aldrig sätta mig och lyssna på vare sig det eller Imperiet.
Drar snarare ner volymen när de dyker upp på Rockklassiker.
"Geddan - en av världens sämsta basister"
- Jan Hellman
Visst finns det dalar i Imperiets låtkatalog. Men att jag tycker så kan nog bero på att jag fick tag på en samlingsskiva som jag lyssnade sönder totalt innan jag skaffade dom riktiga albumen. Visst har dom gjort grymma låtar som inte är med på samlingsskivan också, men det finns en del anonyma låtar också. Men ta låtar som Innan himlen faller ner, Århundradets brott, Österns röda ros, Jag är en idiot och Bibel. Kanske inte speciellt framstående musikaliskt, men det är ju texterna och helheten som gör det hela. Thåström var (och är) fan fantastisk!
Punkster skrev:Thåström var (och är) fan fantastisk!
Och jag tycker att det är Kejsarens nya kläder;
en av rockvärldens mest överskattade människor.
Förstår öht inte vad det är som är bra.
Musiken mannen spottar ur sig kanske inte är något att hänga i julgranen. Men hans röst, hans texter och hela stämningen i hans musik gör det hela till något speciellt. Han har karisma helt enkelt. Kanske mer karisma än speltekniskt kunnande.
Punkster skrev:Thåström var (och är) fan fantastisk!
Och jag tycker att det är Kejsarens nya kläder;
en av rockvärldens mest överskattade människor.
Förstår öht inte vad det är som är bra.
Musiken mannen spottar ur sig kanske inte är något att hänga i julgranen. Men hans röst, hans texter och hela stämningen i hans musik gör det hela till något speciellt. Han har karisma helt enkelt. Kanske mer karisma än speltekniskt kunnande.
Karisman? Det förklarar saken. Jag fixar inte att titta på människan.
"Geddan - en av världens sämsta basister"
- Jan Hellman
Själv tycker jag Thåström peakade med Peace, Love & Pitbulls-projektet och generellt är som bäst i sina mest pretentiösa och svårmodiga stunder. Karln är ju varken gladpunkig eller någon Gessle om man säger så, så mer Berliner-angst och tungsinne tack!
För övrigt är det synd att begreppet pretentiös används så negativt, som symfrockälskare tycker jag pretentioner är en grundförutsättning för god musik
Jag tror det är dags att skriva upp en till snubbe på Punkster beundrar-listan...
