Omkopplaren kan vara orsaken, men i flesta fallen beror det på slarvig design. Själva effektkretsen inleds och avslutas nästan alltid med en kondensator (om den nu inte avslutas i en volymkontroll, vilket är detsamma som ett motstånd som går till jord)
När pedalen står i bypass är kretsen öppen ur kondingens perspektiv. När pedalen så stampas in blir det ett tvärt skutt från 0 volt till vad nu en bas ger. Det gillar inte kondensatorn. Resultat? Kondingen kräks över dig i form av en jävla smäll. Samma sak brukar ske när pedalen stampas om till bypass, men då hinner som regel inte smällen gå vidare till förstärkaren. Kondingen kräks i tysthet.
Detta problem brukar vara lätt att fixa. Men det förutsätter att man kan löda och inte får skrämselhicka av innandömet på en pedal.
På kretskortets första punkt, vilket är där sladden från omkopplaren sitter, löder man dit ett motstånd. Motståndets andra ben löder man fast på närmaste jordpunkt på kortet. På kretskortets sista punkt gör man likadant om där inte sitter en potentiometer som reglerar volymen. Då ger man kondingarna en referens till jord och de känner sig som om de är del av en sluten krets. Kräksjukan botas!
Motståndet ska inte vara så litet att det lastar ner signalen och inte för stort heller. Någonstans mellan 1 till 3 MOhm kan vara lagom. Pedalnördarna brukar av någon anledning välja 2,2 MOhm. Vet inte varför, men det kan bero på att färgen är lätt att komma ihåg; röd, röd, grön. "Pull down resistor" kallas det för om någon nu vill googla vidare.
Det är mycket mojo kring true bypass. Som vanligt finns det för och nackdelar. Läs min ytterst jobbiga tråd
http://www.pratabas.se/viewtopic.php?t=42230, så kan ni allt se’n.
Funderar på att bygga ut tråden med lite sådant här som t ex smällande pedaler.