
Jag satt uppe sent en kväll/morgon och pratade om allt mellan om allt mellan himmel och jord och kom såklart även in på musik efter tag. Av någon konstig anledning

Vi kom in på att en del av oss i kompiskretsen bemöts lite nedsättande eller med totalt ointresse när man berättar om vad man spelar för något för t.ex. någon ny person man träffat.En kompis sa efter ett tag "till exempel dödsmetal, hur konstigt är inte det? Musikerna är i många fall skickliga nog för att spela många olika stilar men inom just genren 'Death Metal' så blir man uppfattat som någon som bara vill låta jävligt mycket och elakt och bara slår nonstop på strängarna a.k.a. chugga-chugga."
I stor del ett attitydsproblem från musiker (inte bara dom som spelar extremmetal) som resulterat i ett alienerande av folk som kanske skulle gillat det?
Jag har hittat folk som gillar jättemjuk musik som Sigúr Rós, Bob Marley och Jean Michel Jarre och sådant men när man spelar upp dödsmetal/Death Metal (det måste vara det fånigaste namnet på en genre f.ö.) för dom och förklarar vad det är man själv lyssnar efter (rytmen i riffen, dom disharmoniska och ibland helt atonala melodierna och hur jag upplever att sådana saker leker med med mina känslor och sinnen) så kan dom också höra det. Långt efter att fördomarna brutits ner.
Jag har en stark känsla av att Jazz också är en stil som människor inte ger en chans av liknande anledningar.
Är det någon här som stött på öppna fördomar eller förutfattade meningar när man talar om vad man spelar för något? Må det vara Jazz, må det vara Pop, må det vara Death Metal, må det vara Rockabilly...
Cheers!