Det är enklare då, när alla respekterar varandra som musiker.
Det band jag spelar med nu är det roligaste gäng jag varit med, för det är människor jag skulle kunna ha roligt med på jobbet eller åka på semester med. Trygga, skojfriska oldboys födda på 50- och 60-talet.
Tyckte det var svårare förr, när jag var runt 20. Då spelade jag med knepiga typer jag inte hade något gemensamt med, utöver musiken. Man fick ta de band man hittade, och var glad för att ha medmusiker. Och då kan det kanske lätt bli så som du beskriver.
Tror kanske att musiktypen kan ha lite betydelse också. Basistens roll i många metalband blir ofta att harva samma riff som gitarristerna, men en oktav längre ner. Då blir det antagligen också oftare krockar och diskussioner om vem som spelar otajt.
För oss är det egentligen omöjligt att veta vad problemet är. Vi har ju bara hört din version. Är du en otajt och svagbegåvad basist? Eller har du bara haft oturen att få egocentriska och lätt narcissistiska bandkompisar som dissar andra, när de egentligen själva är problemet?
Förslag: skaffa dig en second opinion. Ta med dig något att spela in med och spela upp ett par låtar från repetitionerna för några utomstående som själva spelar och som du litar på. Är du otajt? Eller är det trummisen? Eller gitarristerna?
Sen kan du stå på dig med lite mer pondus. Eller ta fram skämskudden och gå hem och öva. Vilket det nu blir.
